- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
56

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - VII. Hvar för sig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Halleborg hans! Nu kunde han egna allt der sin trogna
omsorg, utan den smärtande tanken på att det snart skulle
frånryckas honom. Han var ifrig och verksam, talade
med folket och höll långa rådplägningar med gamle
Svensson, hvilken rent af föryngrades af idel glädje.

En gång om dagen, alltid efter föregående anmälan
genom Kerstin, uppvaktade han Amelie, vanligen strax
efter middagen, oftast med några vackra blommor, någon
utsökt frukt, alltid med vänliga och deltagande ord. I
fyra dar låg hon och väntade envist på att plågorna skulle
komma till följd af ansträngningen och oron vid bröllopet.
Men de kommo ej värre än förut, knappast så. Lugnet
och stillheten styrkte henne underbart. Sjelfva den utsökt
goda bädden och den kraftiga, närande maten, hvilka
båda varit så mycket skralare derhemma, njöt hon af med
en tillfredsställelse, som förvånade och nästan harmade
henne sjelf. Och så visste hon, det hade ju gått in i
»kontraktet» och modren sade henne att villkoret hölls
samvetsgrant och frikostigt, att nu voro alla
penningebekymmer slut derhemma, dessa tärande bekymmer, som
så tungt, tungt legat öfver alla på Lindenäs, att till och
med de allra minsta barnen kände trycket deraf. Kerstin
och mamsell Ulla pysslade om henne med outtröttlig
ömhet, tvingade i henne ett halft glas styrkande vin ett
par gånger om dagen och sökte framför allt att hålla
humöret uppe. Så steg hon upp och satt i tre hela
timmar i ländstolen vid fönstret.

Hon skulle nog orka gå ut till middagen också ...
bara hon visste ... bara hon visste hur hans mening
var? Kanske ville han helst ha måltiderna för sig sjelf?
Kanske skulle han plågas af att se hennes tärda ansigte
och hopsjunkna gestalt? Men så for plötsligt en känsla
af stolthet, af rättighet genom hennes sammanpressade
bröst. Hon var dock fru här och hade aldrig setat vid
sitt eget bord! Nå väl, hon skulle göra det, om ock

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free