- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
58

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - VII. Hvar för sig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vanliga känslor och tankar. Der var nu satt ett lås till
Halleborg för kusin Charles Emil; om han sedan helst
ville att nyckeln fanns i Halleborgs gemak eller kastades
bort, att Amelie lefde eller dog, det hade han aldrig tänkt
öfver, då det nu en gång för alla var oryggligen afgjordt
att hon var dödens brud så visst som hans.

Och det var med tacksamhet och rörelse han nu,
alldeles utan den tvekan, som bundit hans tunga och
återhållit hans arm på bröllopsqvällen, höjde sitt glas
och sade:

— Hjertligt välkommen, Amelie, till vårt gamla,
kära Halleborg! Måtte du slippa att lida för mycket här!»

»För mycket och för länge», menade han nog,
tänkte Amelie blixtsnabbt, då hon höjde sitt glas med
ett tonlöst »Tack» och ett smärtande styng i hjertat.

Sedan kom hon allt emellanåt, då hennes krafter
medgåfvo det, ut till dinern, och då hon icke gjorde det,
sökte han upp henne efter densamma och satt inne i
sängkammaren eller hennes lilla kabinett en halftimma.

Annars lefde de hvar för sig, och båda voro
belåtna dermed. Kammarjunkaren kom endast sällan öfver
till Halleborg, han hade nu så mycket att titta på och
glädjas åt derhemma, men icke allenast fru Ragnhild,
utan alla »småsyskonen», från och med Hanna till och
med de sju- och nioårige Ragnar och Erik, hade Gösta
förmått ingifva den säkra och tryggande känslan af att
de alltid voro välkomna i det ståtliga hem, som nu var
stora systers. Och de njöto deraf alldeles obeskrifligt,
af den goda maten, den herrliga trädgårdens alla skatter,
hästarna, svänggungorna och smådjuren. Allt det goda,
allt det kära från det gamla hemmet hade flyttats öfver
till Amelies rum å Halleborg, allt det ängslande,
bekymmersamma, förfallna, nöden hade lemnats qvar.

Och Gösta han lefde sitt lif, deladt mellan arbete
och minnen, mellan Halleborgs fält och den lilla slutna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free