Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - VIII. Blidare luftstreck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räcka på detta vis, för det erkännande af hennes ställning,
som det innebar.
Hvad Gösta nu hade att bjuda var först och främst
dikter af Tegnér, Wallin och Franzén, det sjungande
biskopliga klöfverblad, som pä den tiden, 1830- och
40-talen, var det högsta och bästa i literär väg, som
samtiden visste, och väl skulle kunnat vara det också i
mången annan tid. Så var det några toilett- och
reseffekter, afsedda för den långa, förestående färden. Man
kände icke då till tiondedelen af all den raffinerade lyx och
komfort, som vi nu ega på detta område, men att det
var det bästa som då fanns var säkert, och vid mer än en
af de små vackra sakerna kände Amelie sig mycket brydd,
då hon hvarken kunde öppna dem eller fullt förstod deras
användning. Och när så allt var utbredt på den stora
sängens täcke och i ländstolen bredvid, kom Gösta och
räckte henne tre vackra rosor, hvilkas utveckling i
orangeriet just för detta ändamål han noggrannt följt.
Trött af att ha setat upprätt i bädden en lång stund
och förlägen i valet af sina uttryck af tacksamhet, sjönk
Amelie likblek och hostande ned på kudden och låg en
stund med slutna ögon. Äfven hon hade en julgåfva,
men hon kände det mycket svårt att öfverlemna den.
Ack, den tidens qvinliga handaslöjd, kanske lika nyttig
som den nuvarande, rörde sig på få och trånga områden,
och Amelies sjuklighet och fattigdomen der hemma hade
gjort att hon ej ens på dessa var mycket hemmastadd.
För målning hade hon i stället haft afgjorda anlag, tyckte
man, och så fick hon en kort tid måla blommor, bara
blommor, endast och uteslutande blommor å små
pappersbitar, såsom adliga jungfrur den tiden brukade. Men
hennes instinkt sade henne, att hennes färdighet deri var
allt för ringa, att hon skulle våga bjuda dess blygsamma
alster åt egaren af Halleborgs ej obetydliga tafvelsamling.
Och så hade hon då funderat ut något annat. Men detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
