- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
75

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - VIII. Blidare luftstreck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vintern. Stackars de många, som aldrig få dväljas ens
i ett så blidt luftstreck som Halleborgs!

Några dagar förut hade det varit fråga om,
huruvida Gösta skulle följa med på den ganska långa
vagnfärden till Jönköping, der ombordstigning skulle ske.
Fru Ragnhild för sin del tyckte inte det var skäl att han
gjorde det. Inte kunde han väl gerna sitta på
kuskbocken, och inne i den stora, fyrsitsiga »Medevivagnen»
blefve det, upprigtigt sagdt, bättre om hon finge vara
ensam med Amelie, bädda åt henne, som hon ville.

— Vi kunde ju taga en vagn till, och mamma och
jag tura om inne hos Amelie?

Fru Ragnhild såg upp på honom med en förundrad
blick, men teg. Gösta läste i hennes ögon, att denna
åtgärd, så enkel och naturlig, om det gällt ett par älskande,
hängifna makar, här föreföll henne besynnerlig och
affekterad. Och så blef det ej mera tal derom.

På morgonen derhemma, på Halleborgs trappa, skulle
alltså afskedet ske. Oron och många underliga känslor
hade under natten hållit sömnen fjerran från Amelies
hufvudgärd och hon var ytterligt svag vid afresan. Göstas
vackra ansigte var blekt och allvarligt. Skulle han återse
henne mer? Troligen icke. Nåväl, bäst så, men det var
hemskt och skakande i alla fall, och det var med möda
han tillkämpade sig någorlunda fattning. Amelie såg
förundrad på honom med sina stora, blå, af plågorna i dag
ovanligt skarpa ögon.

— Hvad är det? Är äfven du sjuk?

Ett nästan bittert leende gled öfver hans ansigte.

— Amelie! Tror du då alls inte att äfven jag är
en menniska med menskliga känslor och en smula hjerta
i bröstet!

Det glimmade till i hennes ögon; hon tryckte sakta
hans hand och hviskade:

— Förlåt mig!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free