- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
79

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - IX. Fjerran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

njöt af att känna det kraftiga, smidiga djuret mellan sina
starka knän. Så ja, gossen min! Rask frustning, vidgade
näsborrar, hvitt, yrande skum på glänsande blank stöfvel.
Så ja, nu äro vi vid Lindenäs.

Kammarjunkaren stod och såg på ladugårdsbygget,
barnen voro spridda kring gårdsplan och trädgård; läsningen
hade just slutat för dagen.

Underrättelser från mamma och Amelie!

Men när så de läst brefvet, den gamle, grånade
fadern sorgsen lutade hufvudet i sina händer med
armbågarne stödda mot salsbordet, tårarne strömmade öfver
Hannas friska, rosiga kinder och det begynte rycka och
slita i musklerna kring sex små munnar rundt omkring,
då skar det Gösta i hjertat, då var han genast redo att
fördöma sin egoism. Han klappade gubben vänligt på
skuldran och sade:

— Det är naturligt att resan frestat henne, som är
så svag, men hon kan repa sig fort derute under söderns
sol; måhända är hon redan kryare än på åratal här
hemma.

De tröstande orden gjorde föga verkan. Hanna
såg på honom med en blandning af trots och sorg och
snyftade:

— Ja, huru det går, så få väl vi dock aldrig se
henne mer.

Stilla, Ajax, stilla! På hemfärden vill husbonden
rida i lugnaste skridt. Han satt med böjd panna och
lösa tyglar och såg femton år äldre ut än den ståtlige
ryttaren, som två timmar förut jagat fram på vägen mot
Lindenäs, och han satt och tänkte på, att det finns
dock blott ett på hela den vida jord, som ger den ena
menniskan rätt att nära, helt nära skära den andras lifsväg
och knyta de band som ena man och qvinna: kärleken.

Han tillbragte natten med att skrifva och rifva sönder
bref. Långt fram på förmiddagen följande dag afsände

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:52:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/halleborg/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free