Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - IX. Fjerran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då satte de sig ned vid hvar sitt bord och skrefvo
flitigt. Amelie skref till fadern och Hanna, och fru
Ragnhild skref i Amelies namn till Gösta. Så fingo brefven
ligga öfver en dag tills Amelie hemtat krafter att kopiera
»sitt» bref till Gösta, och så sändes posten af.
Tre eller fyra af de brefven talade om en stadig
förbättring i Amelies tillstånd, men sedan tego de alldeles
dermed. Gösta frågade noggrannt i sina bref huru det
nu var, men då han erhöll dels inga dels mycket
knapphändiga svar: »Jag är mycket svag, men plågfri», »Tack!
Jag är klen och får vara mycket försigtig», så frågade
han knappast mer. Han ryste vid tanken på att hon
kunde öfversätta hans spörsmål med ett: »Lider det ej
snart? Kan det dröja mycket länge till?»
Men i brefven till Hanna talades om båtfärder och
utflygter i vagn. Ja, en gång hade Amelie på en mulas
rygg färdats upp på en af öns vackraste kullar. Gösta
och Hanna sågo frågande på hvarann och Hannas ögon
glänste. Amelie, som knappast kunnat hålla sig uppe
på en stol det sista året, nu på en mulas rygg! Hur
var det möjligt?
Men gamle kammarjunkaren började bli skral. Han
föll af mycket och hans gråa hår blef snöhvitt. En dag
fram på vintern föll han omkull ute i stallet och låg
sanslös i två timmar. Några starkvaror hade inte funnits
i huset på tre veckor. Det måtte visst varit en
slagattack då?
Fru Ragnhild längtade. Hemmet och dess kära drogo
henne allt hårdare. Hur skulle det nu bli, Gösta? så
var hela meningen af det sista brefvet, det, som kom
i början af Juni, då fru Ragnhild och Amelie varit ute
i fjorton månader.
Hon fick sjelf bestämma, skref Gösta. Hon visste
huru det var med Amelie, och hon visste hvad som
väntade på henne derhemma. Hon visste också att en make,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
