- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
86

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - X. »Förlåt mig!»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Hanna, hur tror du det är med Amelie nu?

Gösta var i rummet intill och hörde frågan, hvilken
kom som från djupet af hans eget hjerta. Ja, »huru var
det väl med Amelie nu?» Skulle hon ligga magtlös,
halfdöd på bädden i vagnen och med kallfuktiga kinder
och slutna ögon behöfva bäras upp i sängkammaren, för
att genast begynna den sista striden på några veckor
eller månader? Eller skulle hon vara ungefär som förut?
Skulle dessa sexton månader blott hållit visaren stilla på
hennes lifsur, och lodet nu så småningom återtaga sin fart
nedåt?

Nu kunde de komma när som helst. Bäst att passa
på dernere i vestibulen eller på gården.

Gösta gick genom stora salen med middagsbordet.
En medlidsam känsla skar igenom hans själ. Ack, hon
skulle nog ej förmå att intaga den blomstersirade
hedersplatsen der! Sjuk och förbi måste hon väl bäddas ned
genast, och så skulle de öfriga sitta derute vid det
festligt dukade bordet i saknad af festens föremål!
Begrafningsmiddag! Och en och en skulle de på tå smyga
sig in i sängkammaren — han också när hans tur kom
— och stå och stirra på det bleka anletet på kudden
der och komma ut igen med pannan i dystra veck till
glasen och maten. Åh!

Han lyfte blicken från bordet till väggen. Der hängde
de, förfäderna allihop. En och annan i domarskrud och
riksrådsdrägt, de flesta i krigisk pynt. Han gick, ock han,
till strid för hus och hem. För att vinna dem var det
som han kastat sig i allt detta. Men hellre, långt hellre,
det kände han nu, hade han velat kämpa om dem under
brakande hugg och smällande kanoner.

Der dånade trespannets efter lång marsch något
tunga hofvar på bron.

Vagnen hade ej stannat förrän Göstas hand låg på
dörrvredet. Men när han öppnade, kom der ett uttryck

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free