- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
88

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - X. »Förlåt mig!»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I dag var det hon, som var den starkaste, hade
mest själsnärvaro. Hon blickade ut öfver gårdsplanen,
der folket stod med glädjetårar i ögonen, och sade:

— Innerlig tack, käre vänner!

I vestibulen, vid foten af trappan, som ledde upp
till våningen, lossade Gösta hennes hand från sin arm, böjde
sig ned och ville med ett fast tag slå armen om henne
och bära henne upp. Men hon hejdade honom med ett
mildt, men bestämdt »Tack!» och lade åter sin arm i hans.

Amelie och hennes mor drogo sig tillbaka i
sängkammaren, men efter föga mer än en halftimmes hvila,
förmådde Amelie att deltaga uti middagen. Under väntan
hade de unga fyllt hela huset med sitt jubel och
kammarjunkaren hade stapplat omkring med tårar i ögonen
och i hvar minut snutit sig af rörelse i sin stora, röda
silkesnäsduk och hviskat: »Underbart! Underbart!»

Gösta var fortfarande som bedöfvad. Botad? Frisk?
Var det meningen att han skulle lefva lifvet framåt
härinne i närmaste närhet med en ung, vacker, varmblodig,
främmande qvinna, som bar hans namn?

Måhända icke. Fru Ragnhild talade vid middagen
om att läkarne derute, förvånade öfver Amelies synbara,
hastiga tillfrisknande, dock befarade att masken fortfarande
låg gömd under rosorna, att förbättringen kunde vara
bedräglig och allt snart åter blifva som förr, helst i nordens
kallare klimat. Gösta inföll genast:

— Men då måste Amelie naturligtvis dit ut igen. När
man ser hvad som kan räd...

Aldrig ... afbröt Amelie med en mörk, allvarlig
blick, så fast och bestämdt, att vid bordet sedan på flera
minuter ej hördes något annat ljud än gafflarnas.

»Aldrig!» Hvarför så? tänkte Gösta.

Var det med henne som med honom, att hon bäfvade
i djupet af sin själ för det samlif, som förestod dem,
och hellre ville dö?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free