- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
90

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - X. »Förlåt mig!»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var ett falskt skimmer och att hon ändå skulle få dö.
Nu kommer ofärden, Gösta! Mitt arma, arma barn!

När de blifvit ensamma på qvällen, flaggorna voro
nedtagna och stillhet och lugn bredde sig öfver den nyss
så rörliga taflans ram, gick Gösta med dröjande, tunga
steg in i salen, der hans hustru stod vid ett af fönstren
och med drömmande blickar följde vagnarne der hennes
kära foro bort, och hvilka man ännu kunde skönja genom
en ljusning i björkskogen ned emot sjön.

Han erfor en ny, underlig känsla. Ensam med en
främmande qvinna! Ung, vacker, ren, jungfrulig, bärande
hans namn sedan tvenne år! Älskande män och qvinnor,
som aldrig mera kunna ge hvarann något så stort, att
de ej gett hvarandra något högre, bättre, större förut,
de vaktas ängsligt och noggrannt, men de två, som hade
intet gemensamt utom det yttre bandet, de voro ensamma
inlåsta här, fångvaktare åt hvarandra. En främmande
jungfru värnlös under hans tak, för alltid stängd från
kärlekens lif och lycka, innan hon ännu ens vaknat till
medvetande om hvad de voro!

Han fattades af djupt och innerligt medlidande och
sade sakta:

— Amelie!

Hon for tillbaka och vände sig om med ett ansigte,
i hvilket den djupaste ångest stod att läsa.

Jaså, nu kom han för att fordra räkenskap, han,
som blifvit bestulen på sin frihet, hvilken vetenskapen så
säkert lofvat honom. All stolthet, all känsla af kränkning
lemnade henne för en onämnbar ångest, som
sammanpressade hennes hjerta. Hon tryckte händerna mot bröstet
och sjönk ned i den djupa, låga fönsternischen, qvidande:

Förlåt mig! Förlåt mig!

*     *
*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:52:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/halleborg/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free