- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
91

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XI. »Vi försöka!»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

XI.

“Vi försöka!“



Det var icke den stela, hårda, utmerglade
qvinnohamn, han vigdes vid, som han nu höll i sina armar, då
han skyndade fram till hennes hjelp och varligt förde
henne in i salongen; det var en mjuk, ung, varm qvinna,
hos hvilken sjelfva styrkan och förtviflan af snyftningarna
talade om lifskraft, om ett lifsmod, som sårats och smärtats.

Han lade henne varligt på en kanapé och satte sig
på en stol tätt bredvid.

— Jag borde kanske inte låtsa förstå dina förtviflade
ord; men vi måste vara öppna och ärliga mot hvarann.
Ber du mig förlåta att du lefver?

Hon böjde tyst på hufvudet, och han talade, häftigt,
med en röst, som så småningom höjde sig nästan till skrik:

— Åh, hvilken förödmjukelse! Du har rätt att anse
mig dålig, ganska dålig, Amelie, men jag tror knappast
du har rätt att hysa en sådan tanke. Har jag visat mig
så mot dig?

— Nej, det har du inte. Och jag anser dig heller
inte dålig; jag tror, tvärtom, att det finnes oändligt mycket
godt och ädelt hos dig. Men ... jag har tänkt mycket
medan jag var derute ... Inte först, då var jag för svag,
då tänkte jag bara på min odödliga själ, på pappa och
syskonen, som jag trodde mig aldrig få återse. Men
sen ... sen när jag med en fruktansvärd blandning af
glädje och förfäran kände att lifvet vände åter ... då
tänkte jag, att det helt visst inte finnes något på jorden,
som kan så jaga upp allt det dåliga och svaga inom oss,
som ett äktenskap utan kärlek.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free