- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
93

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XI. »Vi försöka!»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i stället kastat bort ett helt, långt lif, der jag ställer mig
hindrande i vägen för all frihet, all glädje, all lycka! Amelie,
hvem af oss är det som har att säga: »Förlåt!»

Hon hviskade tyst, så tyst att han endast med möda
uppfattade orden:

— Du kan lyckligtvis bedraga dig äfven nu; jag
är bättre, men ej botad. Mitt lif hänger på en skör tråd,
och det må bli längre eller kortare så är det i alla fall,
sådant det nu är, en gåfva af dig. Hade du ej korsat
min väg och flyttat mig från Lindenäs, så hade jag säkert
nu hvilat i grafven. Tack för hvad du sade! Men var
fullt upprigtig i en sak till, huru svårt det än är. Afskyr
du mig mycket! Jag menar plågar det dig att se mig?

Tårarna trängde fram i hans ögon.

— Nu är du grym, Amelie! Jag aktar och ärar
dig, jag hyser innerligt deltagande för dig, jag lider af
att vara ett band på dig. Ja ... endast känslan af den
oförrätt jag tillfogat dig hindrar mig att hålla rigtigt
innerligt af dig.

Hennes ansigte ljusnade och hon inföll lifligare än
förut:

— Men Gösta ... då kunde kanske lifvet bli
drägligt nog! Jag vill göra allt hvad jag kan för dig,
för oss båda ...

— Ack, du goda, rena barn! Förstår du då ej,
att med lifvets kraft komma lifvets kraf, att då safven
stiger i trädets stam måste löfven spricka ut! Förstår
du då ej att den unga, friska skall börja längta, att hjertat
vill ha lycka och kärlek?

Hon ryckte till och höjde stolt på hufvudet.

— Du sade nyss och sannt, att jag ej var din maka
inför Gud och inför oss sjelfve. Men jag skall aldrig
glömma att jag är det inför verlden.

Det vet jag. Intet förtal skall någonsin ens våga
andas på frun till Halleborg. Och jag tror mer än så.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free