- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
95

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XI. »Vi försöka!»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Förlåt oss båda!» Så hade hon då bedt för honom
också! Der sänkte sig en ljuf, stilla frid öfver hennes
sinne, der strömmade något så varmt till hennes hjerta.
Hon tryckte båda händerna mot bröstet. Der kändes ej
någon fysisk smärta mer, och dock hade hon nu för veckor
sedan lemnat det blidare luftstreck, som skänkt henne
helsan. Var det allvar? Var hon botad? Låg lifvet
framför henne, som för andra, obestämdt till sin längd,
dunkelt till sitt lopp? Hade den dödsdömda fått nåd?

Hur var det det hette, det der, som de benådade
dödsdömda få i stället? »Lifstids straffarbete»! Ja, så
var det! Och det lät på Gösta, som om hon nu stod
redo att börja sitt. Fy, sådan stygg tanke! Var det
rigtigt, rigtigt sannt, som han sade, att hans hjertas saga
var för alltid slut? Hade man icke hört talas om män,
som ... Tänk om en annan qvinna ...! Aj! Jo, nu
gjorde det ondt i bröstet? ville hon dö, det kände
hon fast och bestämdt.

*



Denna väna qvinna, som mötte honom vid den sena
frukosten följande morgon, litet svag och trött kanske,
men med grop i sin fina kind, med glans i blåa, milda
ögon, hade sofvit under hans tak, och hon bar hans namn,
och endast origlade dörrar i samma våning stodo mellan
dem dag och natt, dag och natt. Med sitt fina sentiment
erfor han nästan en lindrig känsla af obehag, alldeles,
som hade han komprometterat en ung flicka.

Om detta allt blef ohållbart, om hon en gång reste
sig, fordrande sin del af lifvets glädje och lycka, om hon
en dag — hvem vet! — kände sig dragen till en annan
man och han gåfve henne fri, skulle månne denne andre
tro honom, om baron Gösta Hallenhjelm sade: »Du är
den förste för henne. Din mun är den förste, som andats

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free