- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
103

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XII. Försöket misslyckas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rum, der allt påminde honom om henne. Der var ännu
så föga personligt i de rummen! Hon hade inte tryckt
sin prägel på någonting der. Der fanns knappast något,
som hon sjelf arbetat eller skaffat dit, och från det lilla
skrifbordet i kabinettet var hvarje lapp omsorgsfullt
aflägsnad, lådorna låsta och nyckeln ur. Precis som då
man lemnar ett hotellrum. Stackars liten! Hon hade
nog aldrig kännt sig rigtigt hemma här, skulle väl heller
aldrig göra det. Det var allt synd om henne ändå!
Brukade hon skrifva ibland? Der var bläck i skrifstället
och begagnade pennor.

Godt i alla fall att vara ensam nu ett par veckor!

Men mamsell Ulla var förtviflad öfver att baronen
ingenting åt, och sjelf reste han till gubben Hjelm två
gånger på tre dar samt öfverraskade sig med att vid
afskedet den sista gången enträget bedja prosten till sig
följande dag »i ensamheten». Ensamheten, som skulle
bli honom så kär!

Och så skulle han minsann gå ut och se på skörden.
Men i tankarna gick han åt ett håll der alls ingen skörd
pågick då och der blott få af Halleborgs åkerfält lågo.
När han stannade var han halfvägs mot Lindenäs ...
Då vände han genast om.

Men det var sannt! Han måste i alla fall dit! Nog
borde Amelie sjelf få välja tapeter och färgton till sina
egna rum; det fordrade då helt enkelt vanlig
uppmärksamhet. Dumt att det inte skett medan hon var qvar;
då hade han sluppit träffa henne nu. Nå, det kunde i
alla fall inte hjelpas. Han behöfde inte dröja der länge.
Och så skyndade han hem, rafsade ihop tapetprofven
och for till Lindenäs.

Der hördes skratt och glada röster från trädgården,
och midt i flocken kände han igen Amelies runda
halmhatt. Hvad nu? Hon stödde sig förtroligt på en mans arm!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free