Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XII. Försöket misslyckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja, han var också förtjust, så förtjust, att — stora
svettdroppar trängde fram på hans panna, det sved i hans
hjerta och — han med flämtande lungor tryckte sig intill
väggen för att uppfånga det minsta ljud af sin hustru ...
sin hustru ... sin hustru, samt hade en dunkel känsla af
att intet på jorden skulle varit honom så kärt, som denne
kusin Bernhards död, denne kusin, åt hvilken han så
gerna, gerna ville se sin hustru ... sin hustru ...
Han vred sig hela natten i en ångest, hvars orsak
han så föga fattade, att han emellanåt trodde sig sjuk.
Han kände att han väntade på något, han visste ej hvad.
Så började det röra sig derinne hos henne; små lätta
steg tassade öfver golfvet och vatten plaskade och fönstret
slogs upp. Klockan var bara åtta. Hvad hon måtte
ha brådtom att träffa kusin Bernhard ...
Vädret var herrligt efter åskan qvällen förut, och
der fanns intet skäl för Gösta att dröja qvar efter
frukosten. Nej, det ville han ej heller; klockan 11 skulle
hästarna stå vid trappan, skickade han bud till Johnsson.
Vid frukosten passade han upp Amelie med
omsorgsfull uppmärksamhet.
— Tack! Hon är redan serverad! sade han, halft
artigt, halft ironiskt till kusin Bernhard, som ett
ögonblick för sent kom med braxenfatet till hennes bord.
»Åh, vänta litet, min gosse! Du kan ju få öfva dig
på ... på bröllopsresan!» tänkte han vid sig sjelf i fullt raseri.
Der körde vagnen fram, dragen af två eleganta,
eldiga djur af det orientaliska Flyingeblod, hvilket här i
landet drog alla lyxekipage tills det engelska halfblodet,
hannoveranarne och till sist ostpreussarne kommo hitin.
Amelie, som tillika med alla de öfriga stod ute på trappan,
kunde ej återhålla ett utrop:
— Hvad de äro vackra dina grå!
— »Våra», menar du, skar han i så skarpt att hon
spratt till och förvånad såg upp på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
