- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
108

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XII. Försöket misslyckas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

glädjestrålande ögon förtrott Amelie och tant Ragnhild, skulle
blifva hans brud så snart han blott hunnit den lön att
det räckte till lefvebröd.

Men på Halleborg satt Gösta och läste öfver de
ord, med hvilka han en gång skulle ge honom sin hustru,
dessemellan tänkande huru ljuft det skulle vara att veta,
honom riktigt säkert död, helst långt, långt borta i
främmande land.

*



Omsider förstod han huru det var fatt med honom.
O skam, o blygd! Det var alltså han som svek!

Kär i sin hustru!

Han gick in i sitt Juliatempel, föll på knä och kallade
sin gamla kärlek till hjelp, bad och besvor henne att
rädda honom. Besynnerligt! Han kände det inte som
en kränkning mot Julia; han kände ännu för henne så
varmt, o så varmt! Men detta kunde den döda inte hjelpa.
Han var ung, han var stark och frisk och hans trofasta
natur hade dock omsider rest sig ur förtviflan.
Bredvid, utom, Gud hjelpe honom, äfven öfver den kärlek,
som endast kunde älska och minnas, hade uppspirat
denna nya, förfärande kärlek, som äfven ville ega.

Sedan detta blifvit honom klart, gick det fort med
hans känslors utveckling. Hon tjusade och band honom
psykiskt och fysiskt, med sin rena, skära ande och sin
skönhets magt. Han visste ej mer hvar den ena slutade
och den andra tog vid. Ack, kärleken är ett vingadt
väsen, och då solens guld lyser på den ena vingen,
släpar ej sällan den andra i jordens stoft. Det yttre,
äktenskapliga band, som han så ringaktat, det hämnade
sig nu på ett förfärande sätt genom att brådmogna hans
hjertas åtrå.

Om han skulle börja från början! Om han skulle
söka vinna henne? Han underskattade icke de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free