- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
109

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XII. Försöket misslyckas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förutsättningar han egde derför, och skulle med friskt mod gripit
verket an, om hon varit fri. Men äktenskapsbandet dem
emellan skulle ju qväfva hvarje böjelse; tvånget är
kärlekens död, han ryste vid tanken på huru rädd hon skulle
bli, huru illa hon skulle missförstå honom. Och om hon
så äfven fattade allt hvad som rörde sig i hans hjerta,
hvad mer? Tanken på det vidunderliga i att både säga
ja och nej åt en älskare, som redan var hennes make,
skulle obevekligt döda hvarje känsla af ömhet.

Sex origlade dörrar, tystnad och natt! Och hon
var så skön och ljuf! Han vred sig på sin bädd i
feberångest, och kände med förfäran huru djuret inom honom
började vakna till lif. Han ville slå armen om henne
då de reste sig från middagsbordet, der han sökt släcka
den inre branden med drufvomust, och hviska i hennes
öra: »Det går inte, älskade! Jag har ljugit och bedragit
oss båda. Blif min! Blif min!» Men det uttryck af
ångestfylld skräck, han då föreställde sig i hennes ögon,
afkylde honom. Kanske skulle det då vara slut för alltid
och han aldrig få se henne mer.

Sex origlade dörrar, tystnad och natt. Och kyrkans
rätt, och verlden, som skulle finna allt i sin ordning ...
»Hvem der?» — »Din man.» — »Store Gud! Jag har
ingen man. Jag har aldrig gifvit mig åt någon. Är du
vansinnig?» — »Så gå då.» — »I morgon reser jag och
kommer aldrig åter hit.»

Eller kanske skulle hon ingenting säga? Blott känna
en fasa, ett förakt och ett hat, som skulle mångdubbla
muren mellan dem.

Hans fruktan att röja sig, hans ängsliga försigtighet
att ej blotta det minsta af vulkanen, som fanns inom honom,
gjorde honom besynnerlig, tvär och retlig i deras
umgänge. Hon märkte förändringen och hennes hjerta
krymptes samman. Han skulle aldrig härda ut med att
se henne; der började synbarligen att spira upp ovilja

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free