- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
110

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XII. Försöket misslyckas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och afsky i hans hjerla i stället för vänligt deltagande
och medkänsla. Och så blef hon skygg och ojemn till
lynnet, nervös och misstänksam äfven hon. »Hon förstår
allt; fruktan bytes i hat, likgiltigheten i vämjelse. Snart
är allt slut», tänkte Gösta.

En middag fann honom redo att falla på knä
för sin hustru och tigga om hennes kärlek. Men han
betvang sig,

Och aftonen fann honom med bultande hjerta och
flammande blick vid hennes dörr, beredd att krypa till
hennes fötter och tigga om förbarmande. Men han vände
åter.

Så fann honom morgonen till sist, sittande vid sitt
skrifbord, skrifvande till sin hustru. Han hade ej så svårt
att finna orden nu, som då han skref sitt första bref till
henne. Med ilande hast rusade pennan öfver papperet:

»Min outsägligt älskade!

Du blir förskräckt af dessa ovana ord, som aldrig
förr nått min älsklings blick eller öra och vill ej tro att
Du rätt känner dragen af min handstil, och vänder dessa
blad, ifrig att få se hvem som vågar tala så till Dig, Du
rena, skära, som ännu ej fått något jordens stoftkorn på
Din själ.

Hvem?

Jo, han, som sist af alla borde våga det, Din make.
Blif ej rädd, Amelie, jag vet ju att jag ej är Din make;
det bara smeker mitt qvalda, blödande hjerta att dåra
mig med det namnet.

Ja, jag älskar Dig, varmt, outsägligt, och derför är
jag borta från Dig, då Du läser dessa rader, derför näns
jag ej att plåga och pina Dig med min åsyn.

Se, jag lemnar mitt Halleborg, som förmådde mig
att dagtinga med pligt, heder och samvete, för att få
behålla det qvar. Jag lemnar det utan sorg och saknad,
derför att jag ej kan sörja eller sakna något annat än Dig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free