Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XII. Försöket misslyckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag ville skrifva: Du skall aldrig se mig mer! Men
jag har ej styrka dertill; Du skall döma mig. I
Stockholm afvaktar jag Ditt beslut. Fordrar Du att jag för
all framtid befriar Dig från min åsyn, så lofvar jag att
göra det. Begär Du Din frihet, så skall Du få den.
Under samma tak kunna vi ej mera bo; det skulle göra
mig vansinnig. Men ville Du, ville Du, min själs älskade,
låta mig behålla hoppet att få återse Dig, så skall jag
välsigna Dig ända till min dödsstund. Hvad vill jag
dermed? Det vet jag inte. Om jag kan vara så dåraktig
att hoppas något ...? Jag skall försöka att låta bli det.
Huru länge jag älskat Dig? Ack, jag vet det inte.
Det var väl vid den tiden, då jag i min blindhet trodde
att jag var på väg att hata Dig och ville undfly Dig så
mycket som möjligt. Ja, det var väl då. Men hvad
bryr Du Dig derom? Jo, Du kunde måhända fordrat
sanningen förr.
Har jag grymt brutit mot Dig, så har också mitt
straff blifvit grymmare än samvetsqvalen någonsin läto
mig ana. Men jag skulle söka bära allt, om jag blott
kunde rädda Di...»
Der dånade ilande hofslag å bron och der blef spring
och sorl dernere i vestibulen. Gösta ryckte upp ett
fönster, som vette åt gården. Det var stallgossen från
Lindenäs, och af sorlet dernere uppfattade Gösta blott
detta:
— Kammarjunkaren har dött i natt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
