- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
114

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIII. Några dagboksblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som stodo i »Gif akt» vid kistan framme i koret och
sedan, efter tidens sed, lossade en brakande gevärssalva
öfver det i mullen sänkta stoftet.

Amelie bad att ännu några dagar få stanna hos
modern. Nu, när Gösta fått öppna ögon, vågade han ej
med en blick eller ett ord invända något deremot.

Men hemma på Halleborg var han ständigt i Amelies
rum, der bestörtningen och den brådstörtade afresan hindrat
henne att göra så väl i ordning, som förut då hon lemnat
hemmet, der många små saker, som erinrade om henne,
ej blifvit undangömda. Gamla Kerstin ville »ställa i
ordning», men hejdades af baronen med ett så skarpt »Låt
vara!» att den gamla förskräckt hoppade till. Huru smekte
han icke dessa föremål med blickar, händer och läppar!
Huru borrade han ej in sitt glödande ansigte i denna
lilla koketta nattrock från Napoli!

Derborta i hans forna sanctuarium, der han manade
sin gamla kärlek till hjelp mot den nya, blickade Julia
lugnt och mildt ned på honom, som ville hon säga: »Jag
förmår ej hjelpa dig, älskade! Men jag vredgas ej! Du
måste sjelf kämpa din strid! Det finnes blott En, som
häruppe från det oändligas rymder förmår sända
hugsvalelse dit ned till ändlighetens lilla verld!»

Först nu upptäckte han att nyckeln satt qvar i
hennes sekretär!

I två dagar gick han och såg på den nyckeln och
förehöll sig sjelf, huru platt utan rättighet han var att
vrida om den och öppna lådan. Det skulle vara uselt,
rent af uselt att göra det. Hade hon icke genom att
omsorgsfullt låsa sekretären och uttaga nyckeln vid sina
förra resor tydligen visat att hon ville ha den för sig
sjelf? Och dessutom: kanske skulle han der finna bref
från hennes närmaste, sorgsna utgjutelser, veklagan öfver
bojor och band, som skulle göra honom dubbelt
förtviflad?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free