- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
115

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIII. Några dagboksblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men det var denna sista tanke, som kom honom
att glömma all besinning ... och der var lådan öppen nu!

Han ref till sig en massa lösa blad och började
ögna på dem.

Det dansade omkring för hans ögon och blodet steg
honom åt hufvudet. ...

Han sprang upp och öppnade ett fönster, låste
dörrarna i dubbla lås, samlade hop alla de der lösa bladen,
tog dem med sig bort till soffan och började, icke att
läsa dem ett och ett, men att flyga öfver deras rader
med feberglänsande ögon, tagande förbi halfva sidor, ett
två, fyra blad ibland, för att i stället många gånger
genomstafva ett par rader här och hvar. ...

Hvad stod der då på dessa blad?

»— — — — — — — — — — — — — — — —

Han vill ha bort mig, han förmår ej se min
utmerglade, förstörda gestalt längre. »Till blidare luftstreck
för att skaffa mig lindring», säger han. Ja, jag vill spara
honom så mycket som möjligt. Stackars han! Och stackars
jag också! Han kan kanske bli lycklig, när jag är död.

Mamma skall följa med. Min kära lilla, älskade
mamma! Men huru skall det bli att se pappa och
småsyskonen ta farväl och veta att man aldrig, aldrig får
återse dem!

— — — — — — — — — — — — — — — —

Att jag inte dog på vägen! Oh, hvad jag lidit,
men hvad här är herrligt, nu när jag börjar kunna se
och andas och lefva igen! Tänk så många tusenden,
tusenden, som gå derhemma och ej veta huru skön och
märkvärdig jorden är, fast — kanske är det lika vackert hemma,
fastän ögat knappt mera ser hvad det blifvit vandt vid.

— — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag tänker ofta på honom. Månne han är litet
lyckligare nu, eller han går och pinas af fruktan att jag
skall komma åter?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free