- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
116

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIII. Några dagboksblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Han kysste mig till farväl! Jag läste i hans
ansigte huru svårt det var honom, men han tyckte väl
han måste det för folket, som stod vid vagnen. Så har
jag då fått en mans kyss en enda gång i mitt lif! Huru
känns det när två kyssas, som hålla rigtigt, rigtigt af
hvarann? Åh, jag har ju kysst min älskade mamma
otaliga gånger, men jag menade en herre och en fru.

Han är vacker. Ah, huru skall han icke ha kysst
henne, som han älskade med hela sin själ.

— — — — — — — — — — — — — — — —

Jag gråter natt och dag. O, denna olyckliga resa!
Hvarför skulle han tvinga mig dertill? Annars kunde
han varit fri och lycklig nu, och jag äfven! Det är
nog hemskt och mörkt att stiga ned i dödsens skugga,
men der bortom vinkar ju Fadersfamnen, och det hade
varit öfver nu ... Jag tyckte det var bittert att vara
dömd till döden, men det är bittrare att vara dömd till
lifvet, när man ej har rättighet att lefva. Jag har ju
lofvat honom att dö.

— — — — — — — — — — — — — — — —

Ångesten gör mig vansinnig. Jag gripes af skräck
när jag för hvar dag känner huru krafterna stiga och
svedan i bröstet försvinner. I går hostade jag knappast
något hela dagen.

Och den arma mammas glädje! Den är det värsta
af allt. Har hon då glömt att jag måste dö!

— — — — — — — — — — — — — — — —

Han skrifver så forskande och frågar »huru det är
med mig». Det är som stode mellan raderna ett knot
öfver att jag ej är borta redan ...

Jag skall taga min tunnaste salopp på mig och sätta
mig på klippan en afton sent, när nattluften kyler, och
blotta mitt sjuka bröst. Då måtte väl döden komma ...

— — — — — — — — — — — — — — — —

Hem! Hem till honom och förskräcka honom och se

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free