Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIII. Några dagboksblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans vrede, när han återfinner mig sådan jag nu är! Jag
bäfvar när jag ser mig i spegeln. Jag ser nästan frisk ut.
I går profvade jag en af de gamla klädningar, jag
hade med mig hitut. Det fattades tre tum i att den
gick ihop om mitt lif. Gud hjelpe mig! Jag förstår ej
detta, jag är blifven en annan menniska i denna herrliga,
balsamiska luft. O, hvarför sände han hit mig! Det är
förfärande att känna hemsk lifsfruktan och vaknande
lifslängtan trängas i mitt arma, rädda hjerta.
Kanske dör jag snart, snart, när jag kommer dit
upp i de kalla vindarna igen? Himmelske fader, ske Din
vilje, men denna ångest uthärdar jag ej. ...
— — — — — — — — — — — — — — — —
Det förfärligaste är öfver. Jag har varit hemma i
fyra da’r. Det är farligt och dumt att skrifva dessa
blad. Jag skall bränna upp dem, när jag blir starkare;
men jag vågar ju ej ens anförtro mamma alla mina tankar,
hon har nog att bära på ändå, och det är, som om
detta nedskrifvande af några ångestrop räddade mig från
att qväfvas. Jag förstår det ej, men det kännes så.
O, hvad han är god och ädel! Tydligt såg jag
huru han nästan förstummades af ångest och fasa när han
vid hemkomsten på mitt ansigte läste, huru jag återvändt
från döden till lifvet. Men han visade sig vänlig, nästan
öm och tog emot mig, arma, med festliga anordningar,
hvilkas ironi sönderskar mitt hjerta, uti detta hem, som
han så visst och säkert hoppats se befriadt från mig.
Och när jag på qvällen, när vi blifvit ensamma,
sjönk till hans fötter och bad honom förlåta ... huru
mildt sökte han ej öfvertyga mig om, att det blott var
för min skull han var orolig. Han skulle aldrig känna
vår yttre förening som en boja. Hans kärlekssaga var
för alltid slut.
Jag såg att han talade sannt. O Gud, hvad han
måtte älskat henne! Jag vet ju inte sjelf hvad kärlek är,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
