- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
118

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIII. Några dagboksblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men när jag tänker mig en känsla sådan som hans, ännu
efter så många år lika stark och varm och ren, så kännes
det som om jag omslötes af något oändligt ljuft och
underbart. Åh, det är nog herrligt att bli så älskad.
Lycklig hon! Jag vore färdig att afundas henne.

— — — — — — — — — — — — — — — — —

Han talar rätt mycket med mig och ibland viker
hans dysterhet undan en smula. Huru har en man, som
han, som dock visste hvad det var han dermed
vanhelgade, kunnat vilja åvägabringa ett förbund som vårt,
så uselt, skamligt och eländigt! Han, så god och ädel
och varmhjertad. Inser han nu att han begått ett brott?
Ibland tror jag det, ty stundom synes det som om han
afskydde mig. O, ve mig, ve mig!

— — — — — — — — — — — — — — — — —

Länge har jag glömt dig, lilla dagbok. Kanske
kommer jag aldrig att skrifva i dig mer. Det är något
förfärligt omkring mig, som jag inte förstår. Jemnt är
han i mina tankar, natt och dag. Jag fruktar att jag
börjar hata honom. Nej, inte hata, men han lemnar
mig ingen ro hvarken närvarande eller frånvarande.

Vi äro för mycket ensamma, tror jag. Vi plåga
hvarann mycket. Jag viker undan för honom när jag
kan då jag ser honom ute, och så längtar jag efter middagen
och att höra hvad han skall säga då. Hans röst är
som musik och så vacker han är. Ibland tycker jag
bördan skulle vara lättare om han vore äldre och ful.
Jag menar, att jag skulle ha mindre motvilja för honom
då och känna mig tryggare.

Nu är det ibland som om det ville skymma för
mina ögon och jorden vika undan för mina fötter, när
han ser på mig.

— — — — — — — — — — — — — — — — —

Hur kan han minnas allting! Jag trodde det blott
var kärleken, som gömde och tog vara på allt hvad en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free