- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
120

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIII. Några dagboksblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trycka mig alltför hårdt. Det är för sig sjelf han tigger.
En kedja för mig! Hvem kan smida en kedja nog kort
att binda mig vid en, med hvilken jag redan är ett?
O, du dåre! Det är du, som tryckes af kedjor, det är
jag, som kysser mitt rosende band och skulle dö om
det bruste, så eländigt det än är!

— — — — — — — — — — — — — — — — —

Det är fyra dagar sedan, men jag darrar af sällhet
ännu när jag tänker derpå. Han har kysst mig änbu
en gång!
Det var på gården derhemma, när han tog
farväl. Det var en sådan underlig kyss, så olik den
han gaf mig, då jag reste bort för att dö. Den glödde
som af eld och der flög en darrning genom hela min
varelse ...

Jag undrar om han kysste henne mycket! Jag menar
i månader och år innan hon dog? Jag skulle också vilja
dö, om han kysste mig så en vecka, hvar morgon till
helsning, hvar afton till godnatt.

Hvarför gjorde han det nu? Det var väl för det
kusin Bernhard var derhemma, och han tyckte det var
synd om mig att visa honom att vi inte voro alls som
man och hustru. Han är bra god, men han såg nästan
ut som om han ångrat det. Åh, den som vågat springa
upp i vagnen och åka med en liten bit! Bara en endaste
liten gång!

— — — — — — — — — — — — — — — — —

Den högsta jordiska lycka jag kan tänka mig, vore
om han verkligen talat sannt den gången, då han försäkrade,
att hans hjerta var dödt och hans kärlekssaga slut för
alltid. O, då vore jag ju ej till förbannelse för honom,
då skulle han ju ej behöfva afsky mig och drifva mig
bort.

Hela lifvet skulle jag knyta mina känslor inne hårdt,
hårdt, och stjäla mig till att njuta af hans åsyn, hans
ord och hans närhet. Vi skulle åldras tillsammans, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free