Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIV. Trolofvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stängda dörren. Han måste svara dem, för att de icke
skulle tro att något händt honom, men han kom ej ut.
Naturligtvis var hans första känsla att genast ila till
Lindenäs, sluta henne i sina armar och hemföra henne i
jubel såsom sin älskade, verkliga brud.
Men han kunde icke det heller, och sedan trodde
han sig finna att han ej heller borde det. Hon skulle
aldrig få veta att han stulit hennes hemlighet; han skulle
komma som af sig sjelf, som en den der ej mera kunde
beherrska sina egna känslor, som en den der ödmjukt
och bäfvande bad om sitt öde ur hennes hand. Hvem
vet? Måhända skulle det till sist också gått så? Kanske?
Kanske icke? O, hvad han ryste vid denna sista tanke,
tanken att förståelsens stund ej skulle randats för dem
förrän lifvets fagraste sommarsol redan dalat!
Men nu! Huru lätt skulle det icke blifva att komma
till henne nu, när han visste sig i hennes eget hjerta ha
den mägtigaste förespråkaren!
Ja, så skulle det bli. Och nu först blef det honom
möjligt att noggrannt, med glädjedruckna känslor och
glänsande blick, men sorgfälligt rad för rad genomläsa
dessa älskade, kära dagboksblad, lyckobrefvet för lifvet.
Qvällen kom och natten gick. Först följande morgon
var han färdig, färdig med sjunde eller åttonde läsningen
af det dyrbara manuskriptet, färdig med tankar och känslor
och handlingssätt.
Var det samma jord, som i går, han såg, var det
verkligen samma sol, som lyste derpå, nu när han stod
på trappan och väntade på sin vagn, stärkt, föryngrad,
frisk och jublande lycklig i den vackra höstmorgonen efter
sin genomvakade natt?
— Fortare, Johnson! Fortare!
På bron lät han hålla stilla, tog upp en liten nyckel
ur västfickan och kastade den långt ut i åns vatten.
Det var nyckeln till Amelies sekretär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
