- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
123

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIV. Trolofvade

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hon skulle ej finna den i låset när hon kom hem
och oroas öfver att hennes hemlighet varit så illa bevarad.
Ej heller skulle hennes oro väckas af att han eller någon
annan beställsamt lemnade den åter. Hon skulle tro att
hon tappat eller förlagt den. Hon skulle, efter ifrigt
sökande, låta bryta upp lådan och finna dagboksbladen
som hon lemnat dem ... aldrig, aldrig få veta, hvilken
uppgift de haft i bådas deras lif.

Amelie, som stod vid spegeln i sitt fönster, lade
sista handen vid sin toilette, då hon fick se honom komma
i snabb fart uppför allén. Hon blef orolig. Det var
tidigt, knappt frukostdags ännu. Bara inte något händt!

Men så log hon vemodigt. Hvad skulle händt?
Sjelf var han här ju, troligen frisk och sund, annars hade
han naturligtvis inte kommit. Deras rikedom gjorde dem
ju oberoende af hvarje litet timligt missöde i hus och
hem eller ute på godset. Och något annat ... något
enande band, något, som i sig inneslöt litet af dem båda,
något innerligt kärt, något sådant der, för hvilket ömma
hjertan bäfva, glädjas och bäfva omigen många, många
gånger på en enda dag, något jollrande ljuft med
underbar blick och små knubbiga armar, egde ju icke de ...
skulle aldrig få.

Han mötte henne i vestibulen och studsade tillbaka ...
Hade han drömt alltsammans? Kunde dessa hängifna,
ömma tankar verkligen gömmas bakom denna lugna,
likgiltiga yta? Han trädde henne nära, lade handen lätt
på hennes arm och hviskade:

— Amelie, jag önskade att du ville komma hem nu!

Hon såg på honom förvånad. Der var en ny klang
i hans röst, och hvarför var det så brådtom med hennes
hemkomst?

— När du vill; kanske på måndag?

Hans ögon brunno och han grep ett fast tag i
hennes arm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free