- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
125

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIV. Trolofvade

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dagar har öppnat mina ögon. Förlåt mig! Det är jag,
som nu säger ifrån. Detta lif kunna vi ej lefva ...

Likblek reste hon sig, sköt varligt undan hans
hufvud och stammade:

— Tack för din upprigtighet ... jag ...

Så slog han armarna om henne, gömde hufvudet
vid hennes bröst och hviskade:

— Nej, det går inte; jag uthärdar inte på det viset,
ty jag älskar dig ... älskar dig, du min främmande, köpta
hustru! Jag förråder dig nu för andra gången! Jag har
ljugit likgiltighet nu såsom jag ljög kärlek inför
brudaltaret! Allt eller intet! Förlåt mig, Amelie! Jag kan
ej annat! Döm mig nu!

Och hon dömde honom ...

Var det möjligt? Skulle då detta grymma, hemska,
förnedrande sluta i denna oändliga salighet? Var det
han och hon, som sutto här? Hur kunde Gud vara så
oändligen god mot dem, som medvetet hånat en af hans
heligaste institutioner. Var det sannt? Rigtigt sannt?

— — — — — — — — — — — — — — — —

De mindes aldrig rigtigt sedan under hela sitt lif
huru de tillbringat denna underbara dag. De hade dunkla
erinringar om att de gömt sig som barn i parken för
gamla Kerstin, då hon kallat dem till middag, att de
setat länge, länge med hand i hand på ett par stenar
nere vid sjön, och att de ibland haft en ängslande känsla,
som af att någon skulle komma och taga dem ifrån
hvarann.

Och så gingo de långt, långt ut på udden i sjön
och sågo sitt hem ligga der inbäddadt i gulnande
löfmassor, ståtligt, fagert i höstqvällsolens sken. Åh, hvad
han kände sig ovärdig! Han hade sålt sig sjelf och gjort
denna unga, omedvetna själ till sin medbrottsling, och så
kom hon nu och strödde öfver hela hans lif sin rika
kärleks oändliga glädje!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free