- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
126

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIV. Trolofvade

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hvar var Guds rättvisa?

Åh, det skulle nog inte alltid förblifva så. Lifvet
låg okändt framför dem, och nu, nu hade smärtan och
olyckan tusen dörrar att gå in igenom till det mägtiga
och rika herrskapet på Halleborg! Mot den alldeles
ensamme och djupt olycklige står ödet i det närmaste
vapenlöst; mot den lycklige, mot den som älskar och älskas
och njuter af sitt lif bäras rundt omkring honom i den
vida verld tusen förgiftade pilar.

Men komma hvad som komma ville: hon var dock
hans och han var hennes, och sorg och pröfningar skulle
alltid finna tvenne bröst till värn om lifvets högsta och
bästa lycka på Halleborg.

Hon satt på hans knä, med sin kind mot hans och
armarna slutna om hans hals. inne i hans eget rum, dit
hon sällan vågat sig förut för att sätta några blommor i
ett glas på bordet eller i något alldeles bestämdt ärende.
Hon lyfte upp sitt hufvud och såg på den slutna dörren
till Julias helgedom.

Han lät henne glida ned från knät och tog en
nyckel ur sin ficka.

— Nej, nej! Jag vill inte ...

— Men jag vill ...

— — — — — — — — — — — — — — — —

När de tyst och med djup känsla länge sett på
Julias bild och alla relikerna derinne, stannade de till slut
ännu en gång framför hennes porträtt och han drog henne
tätt intill sig:

— Skall gullebarnet mitt bli svartsjukt på henne,
som älskat din älskade?

Amelie teg länge.

— Åhnej, inte skall du det, säg?

— Förlåt mig, Gösta! Kanske skulle jag bli det
härinne, om du gömde henne för mig, om jag ej sjelf,
när helst jag ville, finge komma och tacka den sköna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free