- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
127

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - XIV. Trolofvade

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

herrliga, goda för det hon ingaf dig denna kärlek, som
sedan så underbart bevarat dig åt och fört dig till mig.
Men ute i solljuset, på en hedersplats i vårt hem, som
en erinran om en god engel, hvilken med den förklarade,
himmelska kärlekens blick ser ned på sin älskade och
på henne, som var djerf nog att älska honom! Nej,
skulle jag hjelpa dig att alltid, alltid hembära henne våra
bästa, varmaste känslor. Får jag det? Det är min första
bön till dig!

Tyst tog Gösta porträttet ned från väggen och satte
det i en af de djupa fönsternischerna i det yttre rummet,
der den dalande qvällsolen mildt spred en gloria öfver
den förklarades ljufva, blida drag.

Och dubbeldörrarne till hans hjertas synliga
sanctuarium slogos upp på vid gafvel för Halleborgs väna fru
liksom de till det osynliga gjort det långt förut.

Och för tionde, tjugonde gången under denna saliga
dag satte han sig ned, för att från rosiga läppar och
rodnande kinder kyssa bort denna den länge närda,
hemliga kärlekens bikt, som hon trodde var ny för i dag,
men af hvilken han henne ovetande njutit redan förut.

Och så lång, lång, tjusande tystnad ...

Slutligen reste hon sig och sade:

— Nu, min älskade, nu måste vi säga farväl till en
ny dag!

»Farväl!» »Godnatt!» Hon var ju hans hustru ...

— Godnatt, min älskade vän!

Förvirrad stammade han till svar:

— Sof godt! God natt! Gud skydde gullebarnet
mitt!

Men när hon kommit till sängkammardörren, hörde
hon hans flämtande andedrägt bakom sig och hastiga steg
på den mjuka mattan ...

Amelie ... min brud ...!

Hon vände sig om, och purpurn, som göt sig öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free