- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
148

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad konduktören berättade - IV. Vårsol i snöstormen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

148 vårsol i snöstormen.

ett par bottiner och en släthårig muff af enklaste sorten,
men jag tyckte ändå att det rent som kylde utefter ryggen
på mig när jag säg henne, så späd och fin, krypa ihop
i sitt härda, ostoppade hörn och skälfva till hvar gäng
en kall pust kom in dä dörren öppnades, och titta pä
de der busarna, som om hon trott att de ville äta upp
henne.

Hon hade ett vackert ansigte och säg lika fin ut
som nånsin damerna i förste, men portmonnäen, som hon
tog upp biljetten ur, var en liten tunn, eländig uslinge,
och det var fasligt hvad den lille handsken hade varit
med länge.

Hvad ville jag göra? Jag hade tvä pelsar, en på
mig och en gammal i finkan att svepa om benen; men
för att hindra en ung dam att frysa ihjel måste man ha
en viss ställning här i verlden. En simpel konduktör
ska veta hut och inte försöka att vara gentleman. Det
enda jag kunde göra var att tysta pä busarna lite.

I andre åkte en ung herre i bäfverpels och plaid
och angorafäll och zobelmössa och silfverplät på
handkofferten. Han stack in händerna i pelsärmarna och sög
pä en cigarr, som luktade lika godt som dem herrn
brukar . . . Ursäkta!

— Sä glömsk jag är! Var så god, herr Blomdahl!

— Tackar! Det var en präktig pojke, frisk och
käck, och med stora, blå ögon under det bruna håret.
Sina goda två tum öfver tre alnar och med vadderade
doggskinnshandskar.

En knuff, ett stönande från »Heinidal», en darrninsr

^ o

från buffert till buffert, och så — sutto vi der. Snön
\räkte ned i massor och yrde fortfarande; fem fots hög
drifva så långt man kunde se, der den inte var sex,
och tre qvarts mil till Sösdala.

Visserligen för folk en hel del väsen när di vill bli
af med en minister, ha en’ tull eller intrigera bort en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free