- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
156

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad konduktören berättade - V. När Stora-Mia spelade Guds försyn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

T 56 yJH STORA-JflA SPELADE GUDS FÖRSYN.

munnen var lika röd. Men kinderna voro bleka,
obegripligt bleka.

Deras lilla flicka var också resklädd. Jaså, hon skulle
med mamma.

Jag hade ofta sett dem när de gingo och
promenerade omkring i E. om sommarqvällarna ända till
midnatt. Han pratade och log, och hon hängde vid hans
arm och såg, bara så^ upp i hans ansigte med sådan
kärlek i ögonen, att de rent flammade som ett par
eldslågor. Aldrig har jag sett ett vackrare par.

Jag var inne på expeditionen strax innan tåget skulle
gå. Dörren stod öppen till väntsalen, och jag hörde hur
han hastigt gick fram till hörnet, der hon krupit in med
barnet, och hviskade:

— Annu är det tid, Louise . . .

— Hvad menar du?

— An en gång besvär jag dig vid minnet af vår
kär . . .

— Tyst Georg! Den är slut; annars kunde du ej
varit sådan mot mig.

Hennes röst var onaturligt lugn; men han såg ut som
om han gått till stupstocken då han följde henne ut.

Så sprang han upp på waggonsteget och kysste
— barnet.

Huru mänga hjerteband skäras icke itu af ånghvisslans
skri! Bäde som man vet och inte vet. Huru många,
som känna både djupt och varmt när händerna hvifta
och ögat fuktas och tränen sakta glider ut, äro icke som
förbytta när ånghästen efter år och dag för dem
samman igen!

Men hvar var nu min kalla, stolta, obevekliga
friherrinna? Med hufvudet borradt in i softryggen
skakades hon af snyftningar, och den lilla flickan jemrade sig,
förskrämd af moderns gråt, i softans andra hörn.

.Menskan ä en stackare, herre! Här sitta nu tusende

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free