Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad konduktören berättade - VI. Afvigsidan på en »stor man» - VII. »Vankelmod bor under de liljekullar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’•vankelmod bor Under de liljekullar". 164
kännas vid dem. Verserna ä’ af en professor och der
a fler, som ä’ ändå grannare.
Jag glömde dem på britsen i finkan, och der fick
vår eldare, en stackars fattig, frostbiten sate med blå
näsa och spruckna fingrar, se dem dagen derpå. Han
glodde just på den der versen om »syndens barn».
— Tvi f—n! sa’ han se’n och slängde poemet
tillbaka på bänken.
— Vet inte Johansson någon lefvandes hut! Ska
han bära sig åt på det viset! sa’ jag, som just stod
bredvid.
— Ja, konduktör, dä har jag min själ rättihet te,
för ja ä hans egenhändige son, å mor min låt han dö
på Sjöbacka fattighus när ja’ va’ bara tre veckor gammal.
VIII.
"Vankelmod bor under de liljekullar".
En qväll då jag med ett som vanligt gladt »God
afton!» klef upp på konduktörens veranda, säg gubben
mulen ut, och hans lilla Maria mumlade en knappt
hörbar helsning till svar samt gnodde in i huset utan att
jag fick tid att kasta en enda blick på hennes lilla
rosen-knoppsansigte.
— Hvad är det åt lilla fröken? frågade jag
konduktören.
— Jo, det är bara det, att det är slut med glädjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
