- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
167

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad konduktören berättade - VII. »Vankelmod bor under de liljekullar»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’•vankelmod bor under de liljekullar". 167

skulle hon ha i fyra år. Under tiden finge man se om
inte Blixtberg kunde fä sig en station.

Allt detta hade stationskarl Pettersson hört af
inspektörens piga, så att jag visste om det i förväg en
dag när tåget kom och de gingo arm i arm af och an
på perrongen.

Fjorton dar efteråt låste jag in henne i en
andra-Wasskupé, under det hon grät som om hjertat velat brista.
Hon var en lång, mörk, vacker menniska, och om det
inte var kärlek i hennes stora, svarta ögon när hon
borrade in dem i Blixtberg, som stod på fotsteget och
suckade, så har jag heller aldrig förstått hvad kärlek
vill säga.

Inspektorskan och småsyskonen snyftade så de
rista–des, och gamle inspektören, som var karl och tjenstgörande
■och allting, han bet sig i de gråa, stubbiga mustascherna
och tittade barskt rätt framför sig för att inte göra dem
sällskap. Pettersson ringde andra gång. Då for skrifvarn
henne om halsen och hviskade! »Fyra år! Fyra år! En
evighet; men jag litar på dig med hela min själ!» —
Nu måste jag ge inspektören tecken att allt var klart;
men ännu dä jag klef upp i finkan bredvid, hörde jag
hur de tasslade om »evighet» och »längtan».

Alla qvinfolken på tågen sträckte ut halsarne genom
fönstren och tyckte att det var vackert och rörande; men
en gammal engelsman i förste, han sa så högt sä det
hördes ut: »Shocking! Shocking!»

Tiden gick. Gamle stinsen blef gråare och gråare,
och inspektorskan, som alltid skulat en smula, hon gick
nu nästan dubbel; men fröken Bettys småsyskon växte
upp, och en af flickorna var nu nästan lika lång och
vacker som hon, och skrifvare Blixtberg hade haft många
förordnanden och det sades öfverallt i tiafikdistriktet att
snart skulle han stå som stins på egen perrong.

Så en vacker dag på försommaren när jag står och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free