Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad konduktören berättade - VIII. En ko på banan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jsn ko pä banan.
hem och Santalermission och säkert inte så många
utmärkta och välgörande tafvellotterier då som nu, efter
denna direkta vädjan slog så lifligt an. Visst är, att
det regnade pengar i ingeniörens hatt; sedlar just inte
många, men enkronor och tvåkronor, och en fattig
smålandstös med biljett till Malmö — skulle väl ut pä de
danska betfälten, kan jag tro — sträckte fram en liten
smutsig näfve med en tolfskilling i och sa:
— Gi kärringen dän! Harre Jesses, ja grunnar på
äss dä hade vatt mors Hjelma derhemma!
Och i sitt kupéfönster stod den unga fröken, som
mot det exploderande lokomotivet »omedvetet» sökt skydd
vid ingeniörens breda bröst. Hon hade en liten blå
silkesbörs i handen och nöp så nätt ut en hel tvåkrona. Den
lade hon i hatten när ingeniören skyndade fram, och på
köpet fick han en blick af det slaget, som ungt, dumt
folk inte vill vexla ut mot allt guld i verlden.
Oäfven såg han inte ut heller, karlen, der han stod
barhufvad på banvallen med hatt i hand och sommarsol
i bruna lockar. Herre Gud, den tiden är ju förbi, vet
jag, då man kom till qvinfolken i jern och stål med sin
nästas blod på fingrarna, och sätten att visa att en är
en karl med hjerta i bröstet ha ändrat sej.
Gumman hade stått som om hon sofvit, alltjemnt
lutad mot stängslet, medan insamlingen pågick, men när
ingeniören kom och tömde hatten i hennes förkläde, blef
det lif i henne, ska jag säga. Hon lipade etter värre
och bad Gud välsigna oss allihop.
Och nu först, sedan den så att säga timliga
förlusten var ersatt, tog vänskapen mellan gumman och
kossan ut sin rätt. Hållande väl fast i det dyrbara
förklädet med ena handen, föll hon pä knä och lät den
andras magra, bruna fingrar smekande fara öfver
kons-röda, blodbestänkta hud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
