- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
191

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad konduktören berättade - XI. All right

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

all EIGHT! 199

Aldrig hade jag vetat att Emma Hansson haft någon
fästman förut, men se de qvinnorna

Lite hade jag att göra vid stationen, och när jag
kom till Hanssons sa barnflickan, att banmästaren var ute
och frun hos de gamle. Detta gjorde, att när jag
köksvägen kilade in till Strömbergs, der både de och Emma
och en ung qvinlig slägting sutto i hvardagsrummet, klef
— fästmannen frän Amerika in genom dörren från
far-stugan.

Jag har aldrig varit vidare svag för skjutvapen
inomhus och förtviflade scener, och jag hann inte säga ett
enda varningens ord.

I början gick allt bra. Amerikanaren bredde ut
båda pelsärmarna, tryckte fru Hansson, som häpen rest
sig från sin sömnad vid bordet, till sitt bröst och jublade:

— Här är jag, lilla älskade, trofasta flicka! Här
har du din Petter igen! Drygt har det varit, men ord
har jag hållit. Emma, Emma! Ser du väskan här.
Der ä’ money nog för oss!

Gud, sä han kysste henne! Jag kände mig rigtigt
enkel pä banmästare Hanssons vägnar. Skräddaren blef
likblek och smög sig ut med gumman, och den unga flickan,
Martha Pettersson, kusin till Emma, som var i huset,
hon darrade som ett asplöf och suckade: »Herre Gud!
Herre Gud!»

— Samma vackra, ståtliga flicka! Min älskade tösL
Så kyss mig då igen en endaste gäng! I morgon till
presten och bröllop vid trettontiden! All right! tyckte
Petter från Amerika.

Emma var röd långt, långt ner på halsen och visste
tydligen inte hvar hon skulle göra af sig. Mildt sökte
hon lossa sig ur hans armar och stammade:

— Petter lille . . . Petter lille ... det är så r>’sligt
ledsamt. . .

— higenting är ledsamt i dag, hjertungen min; har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:52:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/halleborg/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free