- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
203

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humoresker - Hvilken Lovisa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

näsduken torkar bort en droppe punsch midt på
skjortbröstet, som ömheten börjar fylla hjertat der innanför.
Det är först när balens drottning med englamildt leende
ber platsens förnämste hökare benäget aflägsna sina
halfsulor från slutstycket på hennes drägt, som Amor börjar
välja bland pilarne i sitt koger.

Diversehandlanden Johan Lång bar ett ingalunda
ringa qvantum ömhet för qvinnokönet inom det redligaste
hjerta, som ännu hoppat af fröjd öfver ett gynsamt
bokslut. När han nattetid halfslumrade ofvanpå en
hummersupé i sin lilla sängkammare innanför kontoret, kunde
hans själs öga stundom se bygdens fagraste tärna, vän
och hvit, sitta på chaislonguen och plocka af sig skorna,
och i drömmen hade han två gånger kysst rådmannens
Adelaide.

Men i verkligheten tarfvade han sju medelstora glas
punsch och en half deciliter af de medels polkans lifliga
takt i sin hemfrid störda stadshusbacillerna, innan han
fick mod att till kamrer Sundins Lovisa ömt och blygt
med ljuf förtrolighet hviska: »Ack, här är ansenligt varmt
i qväll!»

Men det var kungabal i Brackköping, och i dess
stadshussal kringflögo folksångens toner och en mindre
tyllremsa från kaptenskan Blixtbergs släp.

Hvarjemte kamrer Sundin sa till om mera punsch,
och kärlekens s. k. genius traskade barfota omkring på
de väggfasta bänkarna vid salens långsidor och hviskade
strunt i Brackköpingsfröknarnas rosenröda öron.

Berusad af mörka ögon och bländhvita axlar, lade
Johan Lång Lovisa Sundins lilla knubbiga och, för att
vara i Brackköping, blott lindrigt hårbevuxna arm i sin,
och hviskade, uppskojad och full af tillförsigt:

— Ack, fröken Lovisa, hur har jag icke längtat
efter detta tillfälle att fråga ... att spörja ... hm ... att
höra efter ... hur ... hur mår frökens mamma?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free