- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
207

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humoresker - Hvilken Lovisa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sitt namn på ett vis, fast det brukar sägas på ett annat;
men alla deras flickbekanta sa »Louise» om Lovisa Richel
och »Lovisa» om Louise Sundin ...

Och med värkande hufvud och det grymmaste tvifvel
i sin själ klädde han sig och gick till det hem, som
inom sina dörrar förvarade den obetydliga förgängliga delen
af den lilla elfvan med de outgrundliga ögonen.

Louise Richel satt ensam i salongen och drömde
öfver en novell. När hon fick se hvem den besökande
var, krusades hennes mun af ett ljuft småleende, som vattnet
krusas om man kastar ett ruttet kålhufvud i den
dunkelblåa insjöns spegelvåg, och varm rodnad spred sig öfver
hennes kinder, snabbt som ett glas Beychevelle öfver en
ny, ljus sidenklädning.

Intet tvifvel mera! Det var hon!

— Louise, min Louise! jublade Johan och drog
henne intill sig, ifrigt, som man ute på landet i
September drar i benet på en äppeltjuf.

— Herr Lång ... Johan ... ni ... kommer så hastigt,
men mitt hjerta tillhör dig, hviskade hon och lät sin kind
falla ned på sidenslaget å hans redingot.

— Min Louise, jag ...

— Tyst, någon kommer ...

Knappast hade de intagit ett för den yttre, kalla
och känslolösa verlden passande afstånd från hvarann,
förrän Lovisa Sundin, fyllig, högrest och i blå
promenaddrägt, stod framför dem.

— Du ... hä..... herr Lång här! — Nej, Louise,
det går inte att förställa sig ... du är min bästa vän
och du får veta det med samma. Denne lille käre, älskade
man är min fästman sedan i går afton. — Men Johan,
hvarför sölar du? Pappa väntar!

Och så flög hon på honom som en cyklon på en
fredlig höstack, och med djup förtviflan kände han huru
allt hvad naturen unnat honom af själsstyrka, mod och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free