Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humoresker - När lille Gicke skulle ha smörj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gicke tjöt, mamma bleknade, och in bar det i pappas
rum med förtviflad fart.
— Han är så liten, Janne ...
— Tyst!
Dörren stängdes i dubbla lås. Gicke tjöt som om
man velat mörda honom, mamma föll framstupa på
salssoffan och grät som om hennes hjerta velat brista. Hennes
Gicke, hennes egen älskling, vridande sig under slagen
som en brottsling! Hans lilla fina skinn ... Slår han
honom så det blir märken, förlåter hon aldrig Janne, det
känner hon. Ack, om hon daskat till honom lite sjelf!
Bara litet grand ... Hu, så hemskt tyst det ä’ nu
derinne? Har han då slagit honom sanslös ...?
— Öppna! Det är jag, Amelie, hans mor! Jag
har rätt att komma till mitt arma barn! Hvad har du
gjort, Janne? Har du slagit ihjel ...
Derinne satt den arme lille Gicke i pappas knä,
med tårar ännu i ögonen. Mamma bleknade och
hviskade:
— Hur bara tog han det, Janne! Du har väl inte
förderfvat honom?
— Hm ... ser du, min lilla vän, jag är för gammal
pedagog ... hm ... att låta sinnet löpa bort med mig.
Man ska aldrig aga i vrede, och Gicke har lofvat sin
pappa ...
— Hvasa? Har du inte ...? Nej, men Janne, ska
barnet inte bli en rigtig vilde, får jag lof taga honom
om hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
