Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humoresker - Kamrer Anderssons ursamling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Skulle der vara några särskilda emblem utom de
vanliga?
— Nehej ... joho ... jaha, ge mej si! En stor,
fin, slipad vattenkaraffin i prydligt ställ ... och ... så en
liten tarflig, krossad, oslipad usling till konjaksplunta, hvars
innehåll rinner ut allt hvad det hinner. Hm ... förlåt!
Jag skulle passa på tåget, och min klocka ... Hur dags
ha vi det?
De blågredelina fingrarna döko ånyo ned i den
vissnade barmen.
— Ah, nej, tillåt mig! Det var ett egendomligt ur.
— Ett kärt minne.
— Ni vill ... hm ... ursäkta ... Ni vill inte sälja det?
— Hvad tänker ni på! Ett arf efter min älskade
mormor! sa fanbrodösen och släppte hastigt ned uret på
dess förvaringsplats.
Oförmögen att styra sig, grep Andersson hastigt åt
detta delikata gömställe.
— Oh, släpp mig, herre, annars skriker jag! Skäms
ni inte att ha sådana fasoner med en bättre, värnlös
flicka!
Efter något parlamenterande lyckades dock kamrern
att få se uret. Det var en märkvärdig klocka; hans
händer darrade och hans näsborrar vidgades.
— Det är inte mycket guld i den, men jag bjuder
likväl trehundra kronor.
— Aldrig, herre!
— — — — — — — — — — — — — — — —
Följande morgon klockan half tio stod kamrern ånyo
i fröken Holms rum.
— Förlåt mig, men jag intresserar mig för antika
ur ... hvad skulle ni säga om fyrahundrafemtio kronor?
— Klockan är ett kärt minne; jag säljer den inte
för allt verldens guld.
— Men femhundra i riksbankens sedlar ...?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
