- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
234

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humoresker - Den unga tröstlösa emigrantflickan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

brukspatron, hvilken reder sig att hålla tal på sin kokerskas
bröllopsdag.

»Främmande från bord!» ljuder kaptenens röst, och
bankherrarna känna sig lättade som dagen efter en revision.

Då, just då, kommer der en ung, åtskilligt skön
qvinna af bättre handtverksklass med fladdrande hår och
ilande fjät kajen utät. Ångest bor i hennes blick och
hon hviftar med ett paket i randigt papper. En ung,
musikalisk, emigrerande landsman till Kristina Nilsson
klämmer i med sitt dragspel:

»Kom flecka lella, valsa mä mej»,

och då det arma barnet med det randiga paketet dignar
ned på landgången hyfvas hon af tio par kraftiga armar
ombord på ångaren, landgången dras in och fosterlandets
kust börjar gå sin väg.

Polisen, som gått sin väg förut, bryr sig inte om
henne; hon ser inte ut som någon brottsling.

Djupt gripande är alltid ett sådant ögonblick, men
för den unga flickan syntes det bli förkrossande. Hon
störtade mot relingen i vild förtviflan och skrek att hon
»ville inte med» och bar sig till som om hon ämnat lemna
ångaren och i saltan våg släcka sitt hjertas glöd med
samma. Hon grät och bad att man måtte vända och
sätta henne i land, och slutligen förlorade hon
medvetandet och började hallucinera om »skjortor» och »styrmän»
och »röfvare», så att alla rördes af den arma flickans
ångest, och kapten sjelf klämde sönder en tår i ögonvrån
och sa: »Jo-jo, det kniper i afskedsstunden, skall jag säga.
För ner henne i en hytt så länge och stäng väl igen
om den stackarn så att hon inte gör sig något ondt.
Jag har sett många så’na der i mina dar.»

Hon grät och stretade emot, som om man velat
föra en midnattsmissionärska till poliskommissarien eller
bjuda en federationsfru på maskis.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free