- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
238

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humoresker - Fröken Paulas kondition

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är den bildade mannen ingen jätte i styrka nu för tiden;
det värker i benen när man haft en nio punds Valkyria
i knät ett par timmar, och efter den första
vagnspromenaden när de fått sin förste lille gosse fordra de nästan
alltid att man skall »lyfta sin älskling på armen och med
snabba steg ila upp för trapporna», för så står der i
romanerna. Då tackar man Gud för hvarje skålpund,
som är borta.

Alltså: hon var liten och mörk och vacker och ljuf,
hon hade nyss slitit sig ur mors och systrars armar för
att tillträda sin första guvernantskondition, hon hade nya,
välsydda kläder från topp till tå, och från bröstet på
hennes klädningslif uppsteg i den blida majmorgonen en
svag doft af de i afskedsstunden frampressade
moderstårarnas sälta. Hon hette Paula Rosvall, var utbildad
till lärarinna och väntade på skjuts.

Hon satte en fot något smalare än en hökares
pekfinger på stationshusets bakre veranda och sa:

— Är detta patron Anderssons vagn?

Vid ljudet af hennes silfverstämma tystnade
stationsinspektorskans kanariefåglar, slaskvattnet i rännstenen
saktade sitt lopp och den dummaste bland stalldrängar svarte:
»Jaha».

Om jag undantar att hon inte hade den flygtigaste
tanke på att slagta småflickor, voro hennes känslor
ungeför som Stanleys när han första gången begynte gno i
väg derborta i Afrika, ty hvad visste väl hon egentligen
om patron Anderssons?

Men solvarma majvindars sylfidiskt zefiriska
smekningar på små varma, nittonåriga kinders förföriska
silkesammet fyllde så småningom afgrunderna i hennes sorgsna
själs kolossala kaos och öppnade hennes unga, spänstiga
andes medvetande för den obestridliga sanningen att det
på denna bristfulla jord dock finnes en hel del bra mycket
simplare folk än Anderssöner.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free