Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2, 16 Jan. - Ett blad ur min lefnadshistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag i förväg på förråd. Annars ägnade jag regelmässigt
omkring en timme hvarje söckendag åt vedboden. Ett härligt
arbete! Nu är jag för gammal. Men jag njuter nu frukterna
af det föregående.
Medan jag var lektor i Umeå, lade jag mig till med en
lifpäls af bisam, en mössa af utter, tjocka, yllefordrade
galoscher samt för kallare väder pälsfodrade ytterstöflar.
Dårskap. Dessa plagg begagnade jag, äfven sedan jag 1874
blifvit lektor i Gäfle. När jag lade bort dem, minnes jag icke.
Men det vet jag, att så länge jag begagnade dem, blef jag
litet emellanåt förkyld samt fick hosta och blef hes, hvilket
var mycket besvärligt i min predikoverksamhet. Jag var
äfven mycket ömtålig om fötterna. Så snart jag blef våt om
dem, satte blodet uppåt hufvudet, så att jag fick hufvudvärk.
Denna plågade mig mycket ofta. Till slut gjorde jag mig
kvitt ej blott pälsen och de tjocka ytterstöflarna utan äfven
galoscher och stöflar. När det skedde, kan jag ej säga, men
det var omkring 1880. Vad jag minns, det är, att jag, när
jag år 1885 började min riksdagsmannabana, gick vinter och
sommar utan galoscher i låga skor och hade endast en
sommaröfverrock. Denna senare begagnade jag dock nästan
aldrig. Om vintern brukade jag ha den hängande på min
vänstra axel. Men så började jag få en lindrig känning af
reumatism i den axeln. Jag förstod genast orsaken, befriade
axeln från det onödiga påhänget och blef kvitt reumatismen.
Med öfverrocken, stöflarna och galoscherna försvann äfven
min benägenhet för att få ondt i bröstet och bli hes.
Förkyler jag mig någon gång, hvilket sker kanske en gång på
fem år, så kan jag få snufva eller ondt i bröstet tre eller
fyra dagar. Ytterst sällan, om ens någonsin, räcker det en
hel vecka.
Många ha förundrat sig öfver detta. En gång mötte jag
brukspatron Hugo Tamm en mycket kall vinterdag på Norrbro
i Stockholm. Jag var klädd i min enkla kavaj som vanligt,
han i en tjock bäfverpäls med uppslagen krage och pälsmössa
med nedvikna brätten. Vi kommo i samspråk. Han ville som
god vän varna mig. »Så länge man är ung», sade han, »kan
man gå så där, men annat är det, när man blir äldre.» Jag
frågade strax, hur gammal han själf var, och då befanns det,
att han var två år yngre än jag. Tablå.
Från omkring 20 års ålder begagnade jag under
skjortan en tröja af tunn ylleflanell. Till slut undrade jag, om
det var så bra. En gång, när jag var nödgad att låta göra
mig nya, ifall jag skulle ha några alls, föredrog jag att
alldeles lägga bort det plagget. Jag var då omkring 60 år, och
jag har aldrig haft någon olägenhet däraf, aldrig kännt
någon saknad.
Hittills har jag sparat att nämna tre omständigheter, som
varit af synnerlig betydelse för min hälsa. Den viktigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
