Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3, 1 Febr. - Följetong: Häxprocesserna i Stockholm. (Forts. fr. föreg. n:r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltså skildes.» Därpå led Malin döden, »utan att hon sig
öfver ett så gräseligt straff en gång jämrat eller med något
gudeligt sig till sitt yttersta beredt hafver.»
I början hade det varit »tiggarkäringar» och
handtverkarhustrur som anklagades. Men snart riktades anklagelserna
högre upp. Och en dag fick man se »kaptenens under
stadsvakten» Jakob Remmers fru sitta på de åtalades bänk. Men
nu visade det sig, att en hel del af de vittnande barnen och
pigorna icke kunde närmare beskrifva, hur kaptenskan i fråga
såg ut; men att det var »kaptenskan», som fört dem till
Blåkulla, det visste de så säkert så! Hon hade ändå varit
klädd i sammetsjacka och röd kjol, och »en tjock hustru»
hade det varit.
Redan voro åtta kvinnor afrättade och två andra dömda
att gå samma väg, då räddning ändtligen kom för
vidskepelsens andra offer. Den 26 augusti inkom till
kommissorialrätten meddelande, att Gäflepojken vid förhör återkallat alla
sina påståenden om Blåkullafärder. Han bekände sig ha
ljugit, dels af oförstånd, dels därför att andra tvingat honom
därtill, och förklarade, att han »vet intet utaf Blåkulla utan lärt
i Gäfle det beskrifva.»
Nu tog en af kommissionens ledamöter, komministern
Erik Noræus i Storkyrkoförsamlingen, till orda i ett
märkligt anförande, som betecknar vändpunkten i kommissionens
hållning mot de anklagade. Hans yttrande gick ut på, att
han hädanefter icke kunde med lugnt samvete döma någon
till döden för trolldom. Det är Martin Brunnerus’ tankar,
som här burit frukt.
De ytterligare rannsakningar, som nu följde, gåfvo
honom rätt. Märkeliga ting kommo fram: en femton års flicka,
som tillsammans med en mängd andra personer, äldre och
yngre, vittnat mot kaptenskan, erkände under tårar, att hon
bara ljugit. Hon hade aldrig varit i Blåkulla, »men det är
nu», klagade hon, »sådana tider, att den, som icke säger sig
föras, så blifver han förföljd». Myras pigor och några andra
hade tvingat både henne och flere barn att dikta ihop sina
historier. Somliga småttingar hade man t. o. m. skrämt att
ljuga genom hot att annars ta lifvet af dem.
Det kom också i dagen, att intresserade personer med
gåfvor lockat barn att beskylla misshagliga kvinnor för att
föra dem till Blåkulla. Stundom hade det vankats mat och
dryck, stundom ett runstycke. En af skvallerpigorna
berättades ha »fått sin mesta föda och uppehälle med det hon
lupit i vakstugor»; och af en familj, där hon lyckats intala
barnen att de »fördes», hade hon fått »särkar och skor».
Men sedan rätten utlofvat frihet från straff för dem,
som talade sanning, återkallade under de följande dagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
