Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3, 1 Febr. - Följetong: Häxprocesserna i Stockholm. (Forts. fr. föreg. n:r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtlige både äldre och yngre de beskyllningar, som de
utslungat. Af bekännelserna framgick också, att barnen »alltid
samsat sig och förmant hvarannan att tala ett, när de gingo
upp till konsistorium eller hofrätten, och förenat sig, huru
de Blåkullafärden med omständigheter skulle beskrifva.»
Urban Hjärne, som i likhet med Noræus med oafbrutet
intresse öfvervarit de nya rannsakningarna, inlämnade den 3
oktober ett märkligt »Betänkande om de anfäktade barnens
nyliga bekännelse», hvari läkaren och naturvetenskapsmannen
lämnar ovedersägliga bevis för att det hela varit blott en
blandning af vidskepelse och ett »sammansatt skvaller af en
hop lättfärdiga pigor och flickor och däribland någre
självsvåldige gossar». Denna åsikt meddelade han åt rätten.
Så snart barnen bekant sanningen, »då», skrifver han,
»gick det alltsamman på en väg ut, som alle barnen med en
mun bekänna, nämligen på Myrans pigor m. fl. Ändtligen
stannade allt slätt på Gäflepojken».
Intressant var ock att iakttaga, hur förändrade barnen
blefvo till hela sitt uppträdande efter bekännelsens
afläggande. Förut hade de kommit in med en oförskämd, näsvis
och beskäftig min eller ock med ett oroligt, ängsligt och
förvirrat utseende. Men så snart de bekant sanningen, var
deras ansiktsuttryck ett annat; deras sinne var. lättadt, och de
»sågo alla mycket förnöjde ut, likasom de hade fått godt
samvete och rö igen». En moder intygade, att det nu var
»en lust att bo på Malmen, sedan oväsendet upphört».
Barnen hade efter bekännelsen blifvit »mycket glade däröfver
och lika som andre människor».
Kinkigast hade det emellertid varit att få sanningen ur
de kvinnliga vittnena, hvilka ju också varit de mest
beskäftiga i att löpa omkring och sprida ut skvallret. Men hur de
slingrade sig, lyckades inan småningom beslå dem med »en
löjelig tvetalan, så att görligen hördes i hvart ord en grof
och icke välbetänkt lögn»; och därefter var det icke så långt
till bekännelsen om verkliga förhållandet.
Svårigheten att få sanningen ur det täcka könet
tillskrifver Hjärne i sitt betänkande det förhållandet att, såsom han
med öflig manlig respektlöshet uttrycker sig, »kvinnfolken,
särdeles bland de gemena, lättare låta förleda sig af sinnens
och gemötens[1] skvaller,
förvetenhet, vidskepelse, snartrogenhet och egensinnighet, i det de
deras en gång fattade mening intet gärna släppa utan emot
all förnuft och skäl med stor hallstarrighet förfäkta».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
