- Project Runeberg -  Helsovännen / Hälsovännen / Årg. 32, 1917 /
60

(1886-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4, 16 Febr. - Följetong: Häxprocesserna i Stockholm. (Forts. fr. n:r 3.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en påle att skämmas». Efter undergången kyrkodisciplin
skulle hon »sitta tre år i tukthuset under starkt arbete och
sedan förvisas staden». Hon greps nu af en annan
sinnesstämning och bekände, »att hon är lika tillfreds om hon
lefver eller dör, påminnandes själf, att hon icke kan hafva
några goda dagar, om hon får lefva, emedan modern
allareda hafver begynt henne för sitt falska vittnesbörd, uppå
hvilket hon dömdes, att plåga och kvälja». Förut hade hon
berättat, »att hennes moder, sedan hon var bränd, har i
sömnen kommit till henne och sagt: ’Kom till mig uti min
glädje!’ och har Annika samma natt blifvit illa handterad,
så att hon om morgonen efter burit märke på kroppen.»

När straffet öfver de kvinnor, som dömts att slita ris,
skulle gå i fullbordan, klagade vederbörande slottsfogde inför
rätten öfver »canaillen,[1] som hafva kastat sten och snöbollar
på gubbarne, när de förrättade exekutionen på
Ladugårdslands-torget».

Två af de brottsliga kvinnspersoner, som fingo slita ris,
erhöllo en så eftertrycklig bastonad, att de kort därefter
gåfvo upp andan på tukthuset. Den ena af dem var
»Näslöskans» dotter, som före döden aflade »en vacker och
ångerfull syndabekännelse i sorg öfver allt det onda hon
anstiftat.»

Sedan man sålunda oskadliggjort själfva anstiftarna af
det onda, blef det helt tvärt tyst med pratet om trolldom,
och Hjärne berättar, att de, som förut »intet annat gjorde
än rände därmed och klagade sig, huru de föras, piskas och
anfäktas etc., de tiga nu vackert stilla, gå lömske och fälla
modet. Inga nya trollkäringar gifvas mera an.»

*



Äfven i andra trakter af vårt land blef det ett brådt
slut på häxprocesserna, och på våren 1677 kunde regeringen
utfärda en rundskrifvelse till samtliga biskopar och
superintendenter om upphäfvande af 1669 års offentliga kyrkobön
mot trolldomsväsendet. I stället påbjöds en tacksägelse till
Gud, för det han stillat »trolldomsplågan och Satans raseri».
Det stackars pinade och ängslade folket kunde draga en
lättnadens suck vid undfåendet af öfverhetens budskap till rikets
innebyggare, »att ljus och klarhet var vunnen och den
fruktansvärda hemsökelsen förbi», för att citera vår grundligaste
historiske forskare på detta område. »Men nog var det»,
tillägger han, »för många ett underligt tal, att det hela nu
var vordet mera ett utslag af människors än af
djäfvulens ondska.»

Bortemot 300 oskyldiga människolif hade denna andliga

[1]
Pöbeln.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:55:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/halsovan/1917/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free