Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5, 1 Mars - Potatis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
odling. I Preussen gaf Fredrik den store 1756 ut ett
tvångsedikt angående potatisodling: hvarje kronoarrendator skulle
odla en femtondel af den öppna jorden med potatis. I
England skördades i början af 1800-talet 100,000 ton årligen,
men 1907 nära 7 miljoner ton. Potatis upptager där ungefär
lika mycket jord som hvete. Redan på 1700-talet var den
så populär, att <I>Georg III</i> plägade spatsera omkring med en
potatisblomma i knapphålet, liksom i våra dagar den bekante
politikern Joe Chamberlain med sin orkidé.
Få näringsväxter ha utvecklat sig i så många olika arter,
och den varieras oupphörligt i nya sorter. Redan på den
internationella potatisutställningen i Altenburg 1875 funnos
2,640 olika potatissorter utställda. Dessa ha säkerligen ökat
sig ansenligt med den nyaste tidens experimentering i fråga
om växtalstrens utsäde. I Sverige kände man potatis på
1650-talet, såvidt bekant. Den namnes i den af Olof Rudbeck
1658 utgifna förteckningen öfver Uppsala botaniska
trädgård. Det var först den om vår ekonomi, industri och
landthushållning så förtjänte Jonas Alströmer, som 1723 införde
den som näringsväxt och odlade den på sin egendom
Nolhaga vid Alingsås. Men potatisens utbredning gick trögt.
»Gemene man vårdar sig därom ej stort, ty oaktadt deras
välsmaklighet skulle man ej få en af vår tids läckra
tjänstefolk att smaka dem, om man ville gifva dem penningar»,
skrifver Boye 1756 i »Den förfarne svenske
Landthushållaren». »Men den tid tör komma», tillägger han, »att de vinna
större anseende bland det syndiga folket.» Den kom. Det
var den olyckliga fuselbränningen, som till en början gaf
mesta spridningen. Man fann, att den dugde att bränna
brännvin af. Samtidigt blef den ock erkänd som födoämne.
Således besanna äfven härvid: intet ondt, som ej har något
godt med sig.
Men hvad åt man i forna dagar i stället för potatis?
Hufvudsakligen surkål, som bereddes i stora förråd. Man
hackade hvitkål, rofvor, kålrötter m. fl. rotsaker tillsammans,
som lades på tunnor att jäsa. Hos oss har surkålen kommit
ur allmännare bruk. Till omväxling vore den visst ej
förkastlig. Tyskarna äro stora älskare af »surkål och
grisfötter».
Potatisens inträde i jordbruket i den omfattning som den
nu fått är af ofantlig betydelse i många länders ekonomi.
Först för dess betydelse som näringsmedel, men äfven i och för
vissa industriella och tekniska ändamål: vid tygappretering;
för tillverkning af sprit till belysning eller som värmekälla och
drifkraft m. m. Hvad vårt land beträffar, äro vi, som det vill
synas, på efterkälken med potatisodling, och för den skull,
allt annat att förtiga, borde vi påskynda småbruksrörelsen
för att skaffa potatisodlare, så att vi slippa importera
potatis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
