Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11, 1 Juni - Några minnen och erfarenheter från Persien som läkare vid gendarmeriet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
veckorna; kuren fortsattes vanligen minst en månad, där så på
grund af de yttre förhållandena kunde ordnas. Som regel
användes kinapilier af olika styrka och något växlande
sammansättning, hvilka jag liksom öfverhufvud medikamenter i
allmänhet, måste låta tillreda på platsen med hjälp af en
infödd, af den engelska kollegan utbildad apotekare. Några
apotek funnos ej i södra Persien; de få medikamenter af
europeisk sammansättning, hufvudsakligen
Borroughs-Wellcomes preparat, som man kunde få tag i, såldes i bazaren; i
allmänhet fick man förresten vara sin egen apotekare och
importera droger och annat från Europa eller Indien. I
svårare fall af malaria och när magtarmkanalen ej tålde kinin
per os använde jag injektioner, vanligen chininurethan, som
jag i tämligen riklig mängd fört med mig från Hamburg i
små tillsmälta glasrör å 0,50 gram.
I de fall, som voro refraktära mot kininterapi, alltså alla
de svåraste fallen, äfvensom de mycket kroniska, hvilka ibland
ej veko för enbart kinin, använde jag alltid samtidigt
arsenikterapi, antingen piller eller injektioner af något lösligt
arsenikpreparat, äfven arsalyt och salvarsan, dessa dock först
sedan feberperioden gått öfver. På detta sätt behandlade blefvo
fallen under lång tid symtomfria med godt allmäntillstånd
och god arbetsförmåga, ehuru recidiv ej voro sällsynta. Jag
upprepade därför om möjligt denna kur efter några månader,
om ej förr, och hade med dylik intermitterande behandling
fall med fullständig hälsa, så långt jag kunde observera dem;
emellertid var det ej alltid jag kunde själf följa
behandlingens gång, och öfvervakade man ej själf kuren, kunde man
aldrig vara fullt säker på, att den riktigt följdes.
Af öfriga smittor intogo tarmsjukdomarna, utom
dysenteri framför allt tyfus och paratyfus, den obestridt främsta
platsen. Infektionsvägen var som regel vattnet. Huru detta
förorenades hade jag ofta tillfälle att iakttaga. Invånarna
skötte nämligen sin personliga hygien, framför allt
omsorgsfullt de perineala organen, i det vatten, som fanns närmast
till hands i huset, i bassängen eller i rännstenen; med
särskild förkärlek använde man sig af det rinnande vattnet i
rännstenarna och vattenkanalerna; det sålunda förorenade
vattnet kunde man några steg längre ned se användas som
dricksvatten eller till sköljning af munnen och diskning
m. m.; enligt koranen gäller nämligen den häpnadsväckande
satsen att allt vatten som rinner är rent – ett ödesdigert
misstag i den annars i många fall hygieniskt högt förtjänte
Muhammeds läror. Allt vatten inom städer och byar var
därför att anse som förorenadt och måste kokas före
användningen, hvilket jag omsorgsfullt gjorde under hela min
vistelse där ute liksom öfver hufvud taget alla européer.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
