Helsovännen / Hälsovännen / Årg. 32, 1917 / 226 (1886-1935) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 15, 1 Aug. - Om blodfullhet eller pletora.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

någon objektiv metod för att bedöma blodets halt af röda
blodkroppar, diagnosticerade detta sjukdomstillstånd på grund
af en del allmänna symptom hos den sjuke, såsqm starkt röd
ansiktsfärg, omotiverade blödningar från slemhinnorna, svindel
m. m, Ett botemedel mot detta tillstånd ansåg man
åderlåtningen vara. Denna behandlingsmetod syntes äga en god
symptomatisk inverkan för motverkandet af nyssnämnda sjukdomssymtom.
Åderlåtningen blef emellertid en universalmetod
vid snart sagdt alla akuta och kroniska sjukdomar,
och särskildt den franska läkareskolan, som i slutet af
1700- och början af 1800-talen hade den bekante klinikern Bouillaud
bland, sina ledande män, hade mycken skuld till öfverdrifterna
härvidlag. Reaktionen lät icke länge vänta på sig. Den
mera nyktert objektiva Wienerskolan med en Skoda och
Oppholzer i spetsen trädde i kraftig opposition mot de
franska öfverdrifterna, och med statistiken som hjälp uppvisade
Skodas lärjunge Dietl på 1840-talet, att icke ens vid den
akuta lunginflammationens behandling den allmänt gängse
åderlåtningen ägde några företräden framför ett rent s. k.
exspektativt förfaringssätt.


Fig. 29. Doktor I. Hedenius

Det gick med åderlåtningen, som med så mycket annat, den blef
omodern, och så småningom fick äfven sjukdomsbegreppet pletora
träda i bakgrunden. Detta hade äfven sin grund däri, att, då det
kliniska intresset för studiet af blodsjukdomarna vid denna tid begynte
blifva lifligt, man så fördjupade sig i studiet af blodbristen, att mån
glömde tanken på och intresset för dess motsats blodfullheten. Härtill
bidrog nog också, att den bekante fysiologen C. Ludwig i Leipzig och
hans skola experimentellt uppvisat, att det normala blodet hastigt
befriar sig från det öfverskott af blod, som vid en s. k. blodtransfusion
införes i blodmassan. Den från 1870- och 80-talen tongifvande
tyske patologen J. Cohnheim förklarade ock 1882 i sin
allmänt begagnade lärobok, att en verklig ökning af de röda
blodkropparna hos människan icke förekommer annat än helt
öfvergående. Begreppet blodfullhet eller pletora ansågs
därefter inom medicinska kretsar vara felaktigt.

Det dröjde dock icke mera än 10 år, innan det gamla
begreppet pletora ånyo började bli föremål för diskussion.
År 1892 beskref nämligen fransmannen H. Vagner en
sjukdomsform, hvars kännetecken voro: högröd ansiktsfärg,
förstorad mjälte och ett betydligt antal röda blodkroppar i den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>