Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 20, 16 Okt. - Om vanförevård ur pensionsförsäkringssynpunkt. II. Höftledsluxation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetenskap, hvilket förklarar, att icke alla dessa fall kunnat få
behandling i tid. Att de ej kommit till behandling, beror
som regel ej på försummelse från föräldrarnas sida. När
barnen börja gå, märka föräldrarna, att barn med denna
felställning i höfterna halta, och vända sig därför så godt
som alltid till läkare med förfrågan, hvad som är att göra
Förr inträffade det ej sällan, att föräldrarna af en eller ofta
nog flera läkare fingo till svar, att haltningen växer bort.
En medfödd höftledsluxation växer aldrig bort} utan
tillståndet försämras alltmer ju äldre barnen bli.
Det är därför af den allra största vikt för sådana barns
framtid, att de i lämplig ålder komma till undersökning och
behandling af läkare med särskild erfarenhet på stödje- och
rörelseorganens område.
Den lämpligaste behandlingsåldern för barn med dessa
missbildningar är vid omkring 2 års ålder. De äro då så
pass renliga, att gipsningsbehandlingen utan obehag kan
genomföras samtidigt med att väfnaderna äro så mjuka, att
repositionen lyckas.
Möjligheterna för en lyckad behandling aftaga mycket
hastigt, särskildt för de dubbelsidiga fallen, där utsikterna
till behandling med godt resultat redan vid omkring 4 års
ålder äro mycket små och vid något högre år endast i
undantagsfall behandling bör försökas.
De enkelsidiga fallen kunna ibland reponeras upp mot
8–12 års ålder, hvarvid dock resultatet i de fall, där
repositionen verkligen lyckats, ej har utsikter att bli så godt
som om behandlingen företagits i god tid.
Genom en i lämplig ålder företagen behandling skulle
alla dessa funktionellt svåra och vanställande tillstånd kunna
reduceras till historiens område. Då den lämpliga
behandlingsåldern ligger så lågt som vid 2 års ålder, under det
att högre eller lägre grad af invaliditet ofelbart inställer sig
vid vuxen ålder, är det af stor vikt, att en eventuell
ändring af den åldersgräns för omhändertagande af sjuka
personer, som pensionsförsäkringslagen fixerar, bestämdes så,
att pensionsstyrelsen medgafs rättighet att i dessa fall bidraga
till behandlingskostnadernas gäldande i den mån behandling
ej på annat sätt kan komma till stånd. Dessutom vore det
äfven i hög grad önskvärdt, att genom pensionsstyrelsen
utginge en anhållan till dess organ ute i landet (ombud och
ledamöter i pensionsnämnderna), att allt måtte göras för att
i sådana fall, i hvilka det kommit till deras kännedom, att
ett barn haltar omedelbart efter det att det lärt att gå,
ofördröjligen låta barnet komma till sakkunnig undersökning
för fastställande af orsaken till haltningen och för behandling.
Detta vore den tacksammast tänkbara invaliditetsförebyggande
verksamhet, då utsikter finnas att definitivt undanröja
genom dessa missbildningar eljest förorsakad invaliditet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
