Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 20, 16 Okt. - Några erfarenheter angående digifning. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Några erfarenheter angående digifning.
Af doktor H. Ernberg.
(Forts. fr. n:r 18).
När man har haft så goda resultat i en del fall af den
nämnda typen, ligger det rätt nära till hands att fråga: hur
ställer det sig då med sådana fall, där modern endast någon
kort tid i början eller icke alls gifvit di? Hur går det då,
om man vill försöka få i gång mjölkafsöndringen någon tid
efter det den blifvit nedlagd? Egendomligt nog föreligga
– såvidt jag kunnat finna vid en hastig granskning –
ytterst sparsamma uppgifter härom i litteraturen, ehuru det
är fråga om en sak af stor praktisk betydelse.
Anledning att pröfva saken behöfver man nämligen ej
söka efter. Det är ytterst vanligt, att en ogift mor i
början ger barnet naturlig uppfödning, men så efter några
dagar eller någon vecka utackorderar barnet på grund af
s. k. sociala skäl, eller att en hustru tror sig sina och efter
kort tid öfvergår till fullständig flaskuppfödning. Icke så
sällan kommer så modern efter ytterligare någon liten tid
med sitt nu sjuka, ofta lifsfarligt sjuka, barn till läkare.
Jag skall nu med några exempel, hämtade från Sachsska
Barnsjukhuset, illustrera, huru saken då ter sig. Jämte
barnet har modern intagits på sjukhuset. När barnet har varit
mycket dåligt, har i början ett annat, jämförelsevis friskt,
kraftigt barn lagts till bröstet för att så fort lämpligen
kunde ske ersättas af det egna barnet, så t. ex. i fall 3. Jag
bör framhålla äfven en annan olikhet i tekniken i jämförelse
med den förra gruppen fall. Teoretiskt bör det vara
lämpligt att gifva täta bröstmål för att ofta utöfva en
retning på bröstkörtlarna. I fall af denna typ har vanligen något
längre tid förflutit sedan förlossningen. Modern är mera
uthvilad och går dessutom ej längre och ängslas öfver att
hon har för litet mjölk åt sitt barn. Den saken anser hon
utagerad.
Det förefaller mig också som om resultatet af försöken
att återupplifva mjölksekretionen i en del af dessa fall blefve
bättre med tätare mål än med det vanliga antalet; detta
särskildt i fall, där digifning aldrig försökts. I sådana
fall hafva vi börjat med 8–10 mål dagligen för att om
mjölkmängden ökades så småningom gå ner till 5. Någon
afgörande faktor för att försöket skall lyckas eller ej är dock
måhända ej denna omständighet. Det som afgör är nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
